h1

På jakt efter Baudelaire

fredag, 2 juni 2006

Vädret i Paris kan inte bestämma sig, skiftar nyckfullt mellan moln och regnskurar och en bedräglig sol. Går över till till den stora kyrkogården i Montparnasse. Den är betydligt mindre berömd än sin motsvarighet på östra stranden, Pere-Lachaise, men inte mindre fylld av namn man känner igen. Omedelbart till höger om ingången ligger till exempel Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Andra kända döda som bebor denna plats är Proudhon, Petain, Dreyfus, Maupassant, Beckett, Marguerite Duras.

Den jag är på jakt efter idag är dock Baudelaire. Denna kyrkogård figurerar faktiskt i hans biografi. Det var på den han arresterades, anklagad för det ”brott mot den offentliga moralen” som det innebar att ha skrivit och publicerat ”Les Fleurs du Mal”. (Enligt legenden satt han här och läste Boswells biografi över Samuel Johnson när tillslaget skedde.) Baudelaire återfinns nedjordad i kyrkogårdens 6:e avdelning, i en släktgrav.

Detta är en nekropol i dubbel bemärkelse. Den är en stad åt de döda, mitt inne bland de levandes boningar; höga hus ser ned på den. Dessutom innehåller den en mängd sådana där små, smala husliknande sarkofager, som man kan se på franska kyrkogårdar, och där epitafier och annat återfinns inne i den lilla byggnaden.

Dessa egenartade gravmonument erbjuder inte sällan en melankolisk anblick, då många av dem är stadda i förfall: inte så mycket på utsidan som på insidan. Man kan kika in genom sedan länge fastrostade dörrar, på en interiör som färgas lätt blå av det spräckta glaset, och se damm, puts och spräckta krukor täcka golvet, se mossövervuxna skyltar där namnen på de döda börjat tona bort under ett lager av hårda, mörkbruna lavar. Utanverket står kvar, inuti härskar tomhet. Se där en bild av den officiella glömskan.

Annonser
%d bloggare gillar detta: