h1

Ögon känsliga för grönt

söndag, 4 juni 2006

Återvände från Paris först efter midnatt, i mörker. Var därför inte beredd på den färgchock som väntade, när jag morgonen därpå gick ned till brevlådan för att hämta tidningen. Grönt, grönt, grönt, GRÖNT, så det nästan gjorde ont. Ett antal dagar i en europeisk storstad ställer in ögonen till en helt annan färgskala: husväggarnas sepia eller nyanser av brunt och vitt, förenas med gatornas gråtoner och bildar en märkligt monokrom värld, på sätt och vis behaglig, om det inte vore för reklamens och skyltarnas stråk av bjärt färg. Det gröna är ett undantag.

Vilket en promenad genom Luxembourgträdgårdarna bara bekräftar. I denna, Paris största grönyta – av parisarna ofta kallad Luco -, är gräset den kanske viktigaste sevärdheten. (Förvånansvärt mycket av kvadratmetrarna är nämligen ljusbrunt grus.) Man sitter på skramliga, mörkgröna plåtstolar runt de här plättarna, som alltså ej för beträdas. (Att se i vilken hög grad dessa förbud respekteras av alla utom stararna är ett bevis på att det sociala kontraktet ännu fungerar.) Mest populära är dock givetvis det som kallas pelouse autorisée, där man alltså får sitta, sova, picknicka, hångla, spela boll, etc. Vilket folk också gör, i tallösa mängder.

Som lantis och utböling struntar jag dock i gräset, utan är som vanligt på jakt efter Det Förflutna. I denna trädgård arkebuserades Napoleons berömde marskalk Ney 1815, och 1871 sköts kommunarder mot en låg mur i närheten av slottet. Man kan fortfarande se kulhålen där det sistnämnda inträffade. Där stannar jag upp i eftermiddagssolen. Med ryggen mot allt det gröna.

Annonser
%d bloggare gillar detta: