h1

Om det nya vänstervåldet, och det gamla

söndag, 11 juni 2006

Bra ledare idag i DN, om det ökande politiska våldet från olika vänstergrupperingar, och den allmänna flatheten mot fenomenet. (Jag höll på att skriva vänsterextrema grupperingar, men efter att det avslöjats att en av de gripna vid den våldsamma Reclaim-the-city-demonstrationen i Stockholm den 1 maj, varit anställd på vänsterpartiets kansli och dessutom innehade förtroendeuppdrag, så är det uppenbart att den här våldskulturen har sina förgreningar ända in i ett av landets maktbärande partier.) Några lärdomar har alltså inte dragits av den katastrof – för vänstern – som går under namnet Göteborgskravallerna.

Det nya vänstervåldet kan inte längre betraktas som resultat av okunskap eller historielöshet eller ideologisk nostalgi. Romantiseringen av knytnävsrätten finns inbyggd i ideologin; det är en del av förklaringen till detta ständiga återvändandet till våldet som metod. Men bara en del.

För även de som själva inte skulle tänka sig att slå sönder eller mörda, har alltid förbluffande lätt att finna vänstervåld ursäktligt; och om det inte är ursäktligt så så stämmer rapporterna inte; och om rapporterna till äventyrs stämmer så är våldet egentligen en följd av någon dunkel högerkonspiration; och om det inte är en följd av en dunkel högerkonspiration, så bör vi helst tiga om detta tragiska, för annars spelar vi samma dunkla höger i händerna, etc. Och viktigare än vad man slåss FÖR, är vem man slåss MOT. Så har tankefiguren sett ut åtminstone sedan 20-talet, och den har bäddat för det ena nederlaget efter den andra. För mänskligheten, och för vänstern själv.

Och igår när jag gick på gågatan, försökte någon ur en vänstergrupp ge mig ett flygblad som handlade om sjukskrivningarna. Han var iförd en t-shirt med Josef Stalin i fyrfärgstryck.

Annonser
%d bloggare gillar detta: