h1

Med Pascal i solen

måndag, 12 juni 2006

Den plötsliga hettan utlöser – som ofta – kroppsminnen. Den här gången handlar det inte om Irak (därtill är värmen alldeles för svag), utan om en kvalmig dag på Studentvägen vid mitten av på 80-talet, en dag som jag tillbringade på balkongen till vår lilla studentlägenhet, sittande i badbyxor i en IKEA-fåtölj mitt i solgasset. Tanken var att bli en aning bronserad.

Jag försökte överleva denna förtvivlat tråkiga syssla genom att läsa den franske 1600-talsfilosofen Pascal, och jag tog mig genom större delen av Tankar under loppet av den där heta, stillastående sommardagen, allt medan svetten bara rann. Det mindes jag idag, där jag satt och flämtade i skuggan på altanen. Och jag letade reda på boken från den där dagen: den fanns kvar! Bland mina förstrykningar – gjord med grön penna – återfann jag denna:

”Människan är bara ett rö, det svagaste i hela naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och att universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom. Hela vår värdighet ligger alltså i tanken. Det är detta vi måste berömma oss av, inte av tid och rum, som vi aldrig förmår utfylla. Låt oss därför beflita oss om att tänka rätt. Det är moralens grundval.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: