Än en gång på skolavslutning, i solsken, i kyrkan. (Den där ängsliga politiska korrektheten som än en gång stuckit upp sin näsa, och nu hävdat att det inte går för sig att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningar har inte nått hit. Inte ännu i alla fall. Och Gudskelov för det. Minns att det var inte alltför länge sedan som den här rättänkandets lätta brigad ville förbjuda användandet av den svenska flaggan vid sådana här sammanhang också. Upphör aldrig att förvånas över denna otålighet att överlämna våra mest kraftfulla symboler till de högerextrema.)
Kyrkan i Rasbo är ovanligt stor och imponerande där den står uppflugen i givakt på en liten ås med utsikt över fälten, fält som har odlats i tusentals år. Kyrkans ursprung spåras tillbaka till äldre medeltid, då den var dopkyrka. Den nuvarande byggnaden började konstrueras runt mitten av 1200-talet, troligtvis ovanpå en äldre träkyrka. Den fick sina märkliga väggmålningar vid mitten av 1400-talet.
Det är som vanligt fullt i kyrkan, men som vanligt finner vi plats uppe på orgelläktaren. På väg ned igen längs den smala, skumma trappan lägger jag märke till en av dessa skadade målningar, och med ens förstår jag varför jag valt det yrke jag har. Av just den här målningen och dess text återstår bara fragment, obegripligheter som inte så många lägger märke till och än färre förstår. Att vara en sådan som samlar upp dessa strödda skärvor, och tolkar dem till något slags begriplighet, det är inte bara fråga om att sprida kunskap, det handlar också om att utgöra brygga och länk till alla dem som levde här före oss.
När jag kommer ut igen från kyrkans svala skugga, och kisande i det skarpa solljuset passerar alla de döda, ertappar jag mig själv med att tänka: ”Här skulle jag vilja bli begravd”. Inte i första hand för att här är så vackert, eller att jag varit lycklig här många gånger, utan för att tanken att också bli en DEL av allt detta – som ett minne och som ett ting – tilltalar min fåfänga.
Peter Englunds blogg 