h1

På spaning

lördag, 1 juli 2006

”Ty så grymt är livet, att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”. Det är ett klotter jag skrev på vår logementstoalett när jag låg i lumpen på A6 i Jönköping. Det var sommaren 1979. Nu på återfärden från Danmark stannade vi till på det numera nedlagda regementet, där mer och mer försvinner under jättelika köplador och parkeringsplatser: kasernvakten har ersatts av ett McDonalds och på det fält där jag hade granatkastarexercis ligger nu ett stort OnOff. Under fönstret till mitt gamla logement – nu förvandlat till något slags kontor – stod mycket riktigt en kundvagn övergiven.

Detta med värnplikten är ju på väg bort som ett Definierande Skede i Livet. Ens egna återbesök känns mer och mer aparta, ett svårförklarligt beteende som sannerligen sätter datumstämpel på en. Varför återvänder vi i tanken ack så gärna till denna period? (Vi som haft den, vill säga.) Mycket har nog att göra med värnpliktstjänstgöringens karaktär av passagerit: det var en punkt i livet då obligatorierna äntligt var avklarade och allt syntes möjligt. Allt. Men ingenting som följer på detta, oavsett hur väl det går, kan riktigt svara mot denna gränslösa förväntan, av det enkla skälet att även ett framgångsrikt liv bygger på val, på att välja bort; och på vägen lämnar man alltid en annan version av sig själv bak ryggen; och kanske blir mötet med en sådan här plats därför också ett möte med detta andra, borttappade jag. Kanske.

Dagen för muck var i slutet av augusti, och vi var i tanken redan på Ibiza, så jag och några några kamrater struntade i sista uppställningen, utan tog våra väskor, hoppade ut genom ett korridorfönster på baksidan, ut från 15 månader i armén, sprang nedför en nu försvunnen grässlänt bort till en buss och det liv som nu väntade. På bussen blev jag ertappad med att planka. Det var inget gott omen.

Annonser
%d bloggare gillar detta: