h1

The Wire

måndag, 3 juli 2006

I kvällssvalkan bak fördragna gardiner såg jag klart den första säsongen av serien ”The Wire” på DVD. Jag missade den när den gick på TV2, till del av lättja, då jag ogärna ger mig in på att följa serier – avskyr den låsning det innebär att ha en bokad tid -, till del av val, då själva upplägget – poliser jagar knarklangare i amerikansk storstad – verkade så förutsägbart, trött och gjort.

Men det visade sig vara allt annat än. Snarare tvärtom: oförutsägbart, vaket och nyskapande. Narkotikans hela ekologiska system skildras: från de putsade politiska topparna, ända ned till de AIDS-fläckiga pundarna nere i gatans smuts, med mittpunkt i enviget mellan en specialutsedd polisstyrka och en langarliga i ett av Baltimores mest nedkörda svarta slumområden.

Handlingen rör sig framåt via oväntade vändningar, samtidigt som den stora styrkan ligger i karaktärsteckningen: alla inblandade skildras, om inte med kärlek så i alla fall med en vilja till förståelse. (Det finns gott om skurkar med goda sidor, och hjältar med mörka. Eller snarare: här finns inga hjältar.) Samtidigt skildras våldet utan all sympati, närmast i förbigående, utan tillstymmelse till förskönande koreografi eller upphetsande dramaturgi. Det smäller bara, folk faller och så är det slut.

Efter att ha sett ungefär en ziljon polisserier på TV fick jag känslan av att för allra första gången skymtat något som liknar verkligheten. ”The Wire” saknar dessutom det som är det stora problemet med en sådan bra serie ”Sopranos”, nämligen dess fallenhet för romantisering, av både människor och miljöer. Inte minst det melankoliska slutet, med dess avsaknad av alla triumfbasuner, kändes synnerligen realistiskt.

Vad som demonstreras här, är att få metoder för att upptäcka världen är så skapsamma som ett sinne öppet för komplexiteter.

Annonser
%d bloggare gillar detta: