Historiens konstanter

Paris. Promenerar bort från Luco och längs Boulevard Saint Michel ned mot floden. Det är tidig kväll, och dagen har äntligt börjat svalna. Solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor.

Historia är per definition förändring, men förändringen kan samtidigt ta två former: överlagring eller övergivande. Det sistnämnda fallet står för allt det som inte blev, de brutna linjerna, de övergivna djungelstäderna, de fallna civilisationerna. Det förstnämnda för det vi vanligtvis menar med förändring: något gammalt ersätts med något nytt fast på samma plats.

Denna sluttande och trädskuggade boulevard är verkligen ett exempel på just detta. Den har nämligen haft EXAKT samma sträckning sedan detta var en romersk stad under namnet Lutetia. Den löpte då i en rak bana från en nekropol – inte så långt från nuvarande begravningsplatsen på Montparnasse – förbi den romerske guvernörens residens ända ned till floden. Helt nära Metrostationen Sorbonne kan man mycket riktigt se resterna av några termer från slutet av 200-talet.

Detta har alltså i nära 2000 år varit en gata. Och även om allt förändrats vad gäller rekvisitan, kulissen och staffaget, har ändå samma scener utspelats igen och igen vid denna tid på året och denna tid på dygnet, och detta oavsett om vi talar om antiken, medeltiden, 1600-talet eller idag: solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor. Det finns en förändring som är skenbar.