Bakfull och långsamt cyklar jag hemåt. Stannar och äter två kokta korvar med bröd. Dricker mjölk till. Kroppen vaknar till en smula. Jag rullar vidare. Att för en gång skull cykla genom Boden blir till en liten tidsresa. Jag gör andra vägval, ser andra saker. (Då, när jag ännu var en ung man, cyklade jag nämligen hela tiden.)
Jag passerar platser jag inte sett på tiotals år, platser förknippade med uppväxandets nederlag och triumfer. Där brukade vi samlas för att demonstrera, där sprang vi terränglöpning, där träffade jag X, där hånglade jag med Y, där hade jag samlag med Z, där blev jag nobbad av Å, där drack jag mig minneslös tillsammans med Ä och Ö, etc. På vissa platser kan jag inte göra annat än att stanna, stirra storögt. På ett ställe går jag in i en trappuppgång, och upptäcker till min fasa att doften är densamma. Något rör sig oroligt i mitt inre.
Alla utflyttare är i någon mening revanschister. Inte minst i kultursvängen är detta Den Vanligaste Historien av dem alla. En kliché nästan. Men en sann sådan. Men någonting hände på vägen till revanschen. Så är det i alla fall i de lyckade fallen. Medlet blir till mål, och man glömmer bort vad det vad som skulle revanscheras.
Både detta, och min egen närmast maniska besatthet vid minnet och minnen, ges plötsligt en intressant metafor, när jag når den plats där det en gång stod ett par punkthus, som dock sprängdes – ja, bokstavligen – då de inte längre behövdes i det långsamt krympande Boden. Bara asfaltgångarna – bångnande av tjälen, krackelerade av växtligheten – finns kvar, och de för fram till en tom gräsplätt, till ett hus som inte längre finns.
Peter Englunds blogg 