Sol y sombra

Det är som att se en öken i vardande. Vilket det troligtvis också handlar om; i det fall växthuseffekten ej hejdas. Solen har bränt landskapet runt Madrid brunt, sprött och torrt. Landet har ännu inte hämtat sig från förra årets katastrofala torka, och vattenreserverna är de lägsta på tio år. Folk jag talar med i staden säger att juli var helt vidrig, med en hetta som aldrig släppte. (Aldrig har jag heller hört och sett så många spanska turister i Sverige; de letar väl den gråmelerade himmel vi flyr, ironiskt nog i syfte att söka deras obarmhärtigt blå.)

Äter lunch på Madrids bästa mexikanska restaurang, ”El Chaparrito” – som ligger på Calle Mayor 68, helt nära Plaza Mayor. (Flera av de som driver den arbetade tidigare på ”El Mordida” i Chueca, och de har tagit expertisen med sig. Billigt är det också.) Äter Lomitos de Iberico och Tortilla de York, sköljer ned med restaurangens utsökta Daiquiris. Efter en lång lunch i restaurangens skuggiga, propellerfläktade innandöme, vacklar vi mätta och salongsberusade ut på gatan. Och vacklar nästan tillbaka igen. För luften känns som en ljummen vätska, och solskenet är så starkt att världen strålar stickande vit i ögonen. Vi tar oss därifrån kryssande från den ena revan av skugga till den andra.

Om historiefilosofisk narcissism

Läser i E.M. Forsters ”Credo” (texten är från 1920):

”En civilisation som snart går under måste vara dekadent, låt oss därför klandra de epoker som själva trodde sig så lysande, låt oss visa att deras fröjder var hektiska och deras nöjen vidriga, förmörkade av domens förebud. En civilisation som inte går under, såsom den kinesiska, måste å andra sidan vara stagnerad och bör av den anledningen klandras. Inte heller anarki kan man gilla. Vad blir då kvar? Jo, det högre ändamålet, det godas långsamma utveckling genom seklen – en utveckling som är mindre långsam än det ser ut, ty tusen år är som en dag, och följaktligen uppstod kristendomen så att säga i onsdags. Och om detta argument verkar ohållbart (det är biskopens av London, inte mitt eget, han anförde det i sin julpredikan) kan man i alla händelser peka på en oomtvistlig utvecklingens triumf – sig själv, där man sitter ouppnådd och ouppnåelig i katedern och betygssätter människor.”

No creo en los metales

Nu när en ny skrivsäsong strax skall öppna på allvar, begår jag min närmast rituella storstädning av skrivarstugan. Papper sorteras, böcker staplas, golvet dammsugs, skrivbordet dammtorkas, kaminen töms på aska. Jag utför även inbrytningar i två små skrubbar, som visar sig innehålla brötar av gammal datorutrustning: systemenheter, kablage, monitorer, tangentbord, en skrivare, en scanner. Allt fungerar i någon mening, och därför har jag inte kunnat förmå mig att slänga dem.

Det är väl något tic från barndomen antar jag, detta att inte kasta sådant som är helt – och knappt det som är trasigt heller, för det går ju kanske att laga. Men jag biter ihop och baxar fram dessa döda föremål, som jag vet aldrig kommer att väckas till liv igen. Och jag kör dem i enbilskortege genom duggregnet till tippen. Tänk så mycket pengar och tid har lagts på dessa ting, som tiden så kvickt lämnat bakom ryggen: så kort är steget från modern till föråldrad. I den världen. Av mina elektroniska föremål är få äldre än fem år. Samtidigt har jag i min ägo böcker som jag fick som 4-åring, och andra som trycktes på 1600-talet. Vad är det hon sjunger, Susana Baca? No creo en los metales – Jag tror inte på det materiella.

Ruskin och mitt äppelträd

Den viktorianske konstkritikern och författaren John Ruskin har sagt ungefär så, att det pittoreska kännetecknas av att det ej går att planera, att det handlar om en slumpmässigt uppkommen skönhet som dess ursprungliga upphovsman egentligen aldrig avsåg. Tänker på det när jag tittar ut över min trädgård. När jag blev ensam här ute på landet, var trädgården ett av de ting jag fick lämna vind för våg, av ren tidsbrist. Vissa år klippte jag inte ens gräset. (Maj-Gull Axelsson har berättat för mig, att en av de första sakerna hon gjorde efter att ha debuterat, var att strunta i gräsklippningen – så det verkar vara ett författarprerogativ.)

Nu, efter år av försummelse, är trädgården vackrare än någonsin. Tillochmed det äppelträd som stormen rev kull en höst, har antagit en viss skulptural kvalititet, där det lutar multnande, fyllt av myror. De flesta vinbärsbuskarna har visserligen dött ut, men istället har där kommit snår av vildhallon – hur har jag ingen aning om. Till min förvåning har även ett par späda körsbärsträd slagit rot. Och det som jag trodde var ett äppelträd, har nu för första gången gett frukt; det visade sig vara päron.

Om att åldras

Läser i Senecas brev till Lucilius:

”Frukter är bäst när säsongen tar slut; barndomen har sin största tjusning när den tar slut; det sista glaset gläder drinkaren, det är det som sänker honom, som lägger sista handen vid hans berusning; varje njutning uppskjuter till slutet det ljuvligaste den har. Ljuvligast är den ålder då vi har börjat färden nedåt men inte nått bråddjupen, och jag skulle tro att också den tid då vi står på randen har sina njutningar; eller också ersätts njutningarna av det att vi inte saknar dem. Så skönt att ha kört sina begär trötta och lämnat dem bakom sig.”

PS om tablettaskböcker

Bra artikel av Pontus Dahlman i DN om fenomenet Nostalgiböcker, ni vet, sådana där klippverk där det radas upp gamla glassomslag, JOFA-hjälmar och Moonboots.

Vill dock gärna tillägga följande: människan är tack vare sin enastående minneskapacitet ett djur som alltid kommer att leva en del av sitt liv i det förgångna. Och hon kommer alltid att söka förklaringen till hur hon har kommit dit hon kommit där. Detta är förklaringen till fenomenet Historia. Detta är den yttersta förklaringen till varför vi aldrig kommer att acceptera tanken att vi bara är följden av nuets dånande, dönande, slumpmässiga kaos. (Något som till del dessutom är ett optiskt fenomen: vi står för nära oss själva, helt enkelt.) Men vad händer om vi inte kan eller vill eller ids att gå till historien? Då kommer vår snöpta minnesdrift istället söka nostalgins ansträngningslösa utväg. Men visst finns är det lite sorgligt att se någon söka svaret på sin egen gåta bland glassomslag och tummade tablettaskar.