h1

No creo en los metales

måndag, 21 augusti 2006

Nu när en ny skrivsäsong strax skall öppna på allvar, begår jag min närmast rituella storstädning av skrivarstugan. Papper sorteras, böcker staplas, golvet dammsugs, skrivbordet dammtorkas, kaminen töms på aska. Jag utför även inbrytningar i två små skrubbar, som visar sig innehålla brötar av gammal datorutrustning: systemenheter, kablage, monitorer, tangentbord, en skrivare, en scanner. Allt fungerar i någon mening, och därför har jag inte kunnat förmå mig att slänga dem.

Det är väl något tic från barndomen antar jag, detta att inte kasta sådant som är helt – och knappt det som är trasigt heller, för det går ju kanske att laga. Men jag biter ihop och baxar fram dessa döda föremål, som jag vet aldrig kommer att väckas till liv igen. Och jag kör dem i enbilskortege genom duggregnet till tippen. Tänk så mycket pengar och tid har lagts på dessa ting, som tiden så kvickt lämnat bakom ryggen: så kort är steget från modern till föråldrad. I den världen. Av mina elektroniska föremål är få äldre än fem år. Samtidigt har jag i min ägo böcker som jag fick som 4-åring, och andra som trycktes på 1600-talet. Vad är det hon sjunger, Susana Baca? No creo en los metales – Jag tror inte på det materiella.

Annonser
%d bloggare gillar detta: