h1

Om historiefilosofisk narcissism

söndag, 27 augusti 2006

Läser i E.M. Forsters ”Credo” (texten är från 1920):

”En civilisation som snart går under måste vara dekadent, låt oss därför klandra de epoker som själva trodde sig så lysande, låt oss visa att deras fröjder var hektiska och deras nöjen vidriga, förmörkade av domens förebud. En civilisation som inte går under, såsom den kinesiska, måste å andra sidan vara stagnerad och bör av den anledningen klandras. Inte heller anarki kan man gilla. Vad blir då kvar? Jo, det högre ändamålet, det godas långsamma utveckling genom seklen – en utveckling som är mindre långsam än det ser ut, ty tusen år är som en dag, och följaktligen uppstod kristendomen så att säga i onsdags. Och om detta argument verkar ohållbart (det är biskopens av London, inte mitt eget, han anförde det i sin julpredikan) kan man i alla händelser peka på en oomtvistlig utvecklingens triumf – sig själv, där man sitter ouppnådd och ouppnåelig i katedern och betygssätter människor.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: