h1

Fakta och fiktion – igen

söndag, 10 september 2006

Även denna säsong ges det ut ett antal fiktionsverk som utgår från verkliga personer. Inget nytt i detta. Och även om författarna kryper allt närmre vår samtid, är dessa böcker ändå att betrakta som en variant av den historiska romanen. Deras objekt är visserligen någon och något som en gång har existerat, samtidigt som det faktum att det handlar om ett fiktionsverk, gör att allt mellan dess pärmar också blir till fiktion. Historiska romaner och historia befinner sig helt enkelt på skilda plan rent ontologiskt.

Ernst Brunner har inte skrivit om Karl XII, han har skrivit om den påhittade gestalten ”Karl XII”, som råkar ha samma namn som den där kungen som står staty i Kungsträdgården. På samma vis har Jan Arnald skrivit om två påhittade personer som kallas ”Arthur Lundqvist” och ”Maria Wine”, och Alexandra Coelho Ahndoril har fantiserat om någon benämnd ”Den heliga Birgitta”. Detta är nu romanförfattarens rätt. Och plikt. Att fabulera vill säga.

Detta sagt även om jag personligen ställer mig tveksam till fenomenet, som känns parasitärt. (Och här ropar någon Menduro?) Ofta sätter man sig mellan de där berömda två stolarna. Man är intresserad av förlagornas aura; och även förlagorna själva; och av de upplagor som förlagorna kan ge. Samtidigt har man inte mage för det arbete som en biografi skulle kräva. Så man går halva vägen. Problemet är bara, att ofta blir resultatet något för klavbundet av fakta för att bli bra fiktion, och för fiktionaliserat för att bidra något till fakta. Ett varken eller; när det är tydligt – åtminstone i författarnas offentliga uttalanden – att man strävar efter ett både och.

Undrar dock om inte en ny gräns har överskridits, nu när Alexander Andoril skall ge ut en roman som handlar om en i högsta grad levande person, nämligen Ingmar Bergman. (Boken utspelar sig 1962, vid den tid då Bergman spelade in ”Nattvardsgästerna”.) Vad gäller döda personer, går ett fiktionsverk bland annat att motivera utifrån tanken att man där vill spinna tankelekar kring sådant som vi faktiskt inte längre KAN veta något om. (Som t.ex. då Steve Sem-Sandberg i ”Theres” ger sin version av hur det egentligen gick till då förlagan till hans romankaraktär, Ulrike Meinhof, tog sitt liv i fängelsecellen.) Icke så här, förstås. Ingmar Bergman är förbannad, och jag förstår honom.

Även om alla slutliga omdömen givetvis måste vänta till boken kommit ut, vill jag dock notera att Ahndorils motiv till varför han skrivit denna bok är förbluffande o-orginellt. Hela projektet skall nämligen ha börjat med att han upptäckt ”motstridigheter” i de dagböcker, memoarer och reportage som skildrar dessa händelser. Oj! Vilken galax kommer Alexander Ahndoril från? Detta faktum har nämligen vi människor haft att leva med i årtusenden, och det har länge tacklats av romanförfattare – törs jag nämna namn som Cervantes och Grimmelshausen? – och är även grunden för den verksamhet jag själv sysslar med, och som kallas historia.

Annonser

One comment

  1. […] Jag har hittat andra inlägg om Brunner i diverse bloggar och här är en: Sågningen av Brunners Carolus Rex. Här är ett inlägg om Karl XII och Andersdagen. Här är ett intressant inlägg ur Peter Englunds blogg: Fakta och fiktion – igen. […]



Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: