Framåt slutet av seminariet om Kristina som författare, kommer vi in på det intressanta faktum, att hon trots att hon lade ned kolossala energi på olika litterära verk – inte minst då självbiografin och maximerna – faktiskt aldrig slutförde ett enda av dem. Svaret på frågan ”varför” kan inte bli annat än hypoteser. Stina Hansson menar att ett krönt huvud helt enkelt inte KUNDE framträda som författare vid denna tid – det var oförenligt med rollen. Horace Engdahl undrar om det inte var hennes anspråk på att vara unik och över allt annat stående som gjorde själva skrivandet till en omöjlighet – för utifrån en sådan inställning, vem skulle då kunna vara en värdig läsare? Själv gissar jag att detta att bara lämna oavslutade verk bakom sig var så nära denna ytterligt stolta och självmedvetna kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra kallar ödmjukhet.