Lunch på rabarberstång

När det tjocknar till ordentligt framåt lördag lunch – och luften blir så där berömt dålig, och ljudnivån så där bekant hög – blir det svårt att ta sig fram längs de centrala stråken, så jag letar mig ut mot periferin, bara för att de skall gå aningen snabbare. Det är där, vid sidan av de stora förlagens slagskepp till montrar, som man kan snubbla över de oväntade sakerna. Och de mest rörande. Jag klarar inte av att se de där små, små båsen till montrar där en ensam karl – för det är av någon anledning ofta en karl – sitter med några egenpublicerade titlar framför sig och tittar hjälplöst bedjande på den förbivirvlande strömmen av mässbesökare, och jag vill stanna och köpa en bok, men törs bara inte, är för generad, utan rusar vidare.

Gör ett framträdande i Bonniers monter och signerar böcker. Ljudnivån förenad med min lilla hörselskada – en följd av en liten incident nere i Bosnien under kriget där – gör att jag skriver fel namn inte mindre än tre gånger. Lunchen blir en sur rabarberstång á 8kr. Sedan ut ur mässan, och upp i hissen för att byta skjorta. Igen. Dessutom kan jag lasta av mina senaste byten: Lars Lönnroths nyöversättning av Njals saga, Lars Gustavssons Konversationslexikon, den senaste volymen i Akademiens klassikerserie (med Kristinas brev och skrifter) samt Rocky volym 9 och 10. Jag tror inte bara att det är bullret och bruset, samt det faktum att jag inte kom i säng förrän vid pass tre, som gör att jag blir så fort trött. Det är nog också detta med alla ansiktena, alla de där förvirrade mötena med kända och okända som varar i snitt 18 sekunder. Hjärnan sliter för att finna en ordning, men misslyckas ständigt.

Litterär namedropping

Vid pass halv fem kan jag svettig pysa ihop vid ett bord i skybaren, gå igenom mina anteckningar, läsa i Lena Ackebos senaste – vilka dialoger; den människan borde skriva dramatik! – samt ta dagens första caipirinha. Jag kommer inte därifrån förrän tio i åtta. I hissen ned till mitt rum möter jag en festklädd kvinna från förlaget, som bekräftar att middagen är i det andra tornet. Jag byter om så Stålmannen-snabbt att jag obegripligt nog lyckas varva henne, och faktiskt nå det andra tornets hissar först. Där blir jag dock stående bak en mur av två-metersmän med små vita snurrsladdar i sina öron – det är Ayaan Hirsi Alis livvakter.

På middagen blir jag till all lycka placerad vid Hanne-Vibeke Holst, och vi finner strax varandra i en underbart meandrande samtal om maktens anatomi; det oförutsägbara samspråket rör sig över ämnen som jämförelser mellan svensk och dansk socialdemokrati, situationen i Irak, diktatorers barndom, Wagners estetik samt mäns livmodersrelation till våld. Till kaffet talar jag om doktorerandets speciella plågor med Alexandra Coelho Ahndoril, samt fotograferar Eva Bonniers ursnygga svarta Manolos med min mobilkamera.

På väg därifrån delar jag hiss med Sven-Eric Liedman. Färden ned till lobbyn blir till ett slags absurd enaktare: vi har bevisligen åkt upp från våning ett, men det är inte längre möjligt att tillbaka dit igen. Förgäves trycker vi på knappen. Vi tvingas till slut att kliva av på ett helt annat våningsplan. Längs tysta och tomma korridorer letar vi oss därifrån. Efter en kort promenad nås vi av ett brus med röster som talar i varandra – från Ionesco till Jelinek på två minuter. Nedanför en trappa skymtar vi den vita, upplysta lobbyn. Vi är fria.