h1

Kommentar i morgonen till poesins funktion

torsdag, 28 september 2006

Glas är som bekant en extremt trögflytande vätska, men undrar just om dimma är motsatsen, alltså en extremt LÄTTflytande vätska eller, som jag antar, bara en gas? Det krävs sju miljarder partiklar av dimma för att fylla en tesked.

När jag stiger upp på morgonen har dimman omslutit huset och det är som om världen försvunnit. Eller möjligen att detta lilla stycke värld brutit sig loss från klotet och seglat iväg för sig själv – som i den där romanen av Jules Verne, ”Hector Servadacs resor och äventyr i världsrymden”.

När jag står där och borstar tänderna i den tidiga morgonen, och blickar ut över det lilla av världen som ännu finns kvar, ser jag något jag tror jag inte sett förut. I det halvlånga gräset glänser hundratals små spindelnät, för en gångs skull synliggjorda genom daggens och dimmans tillfälliga framkallningsbad. Och varje nät är förstås hem för en spindel, ett litet hus kan man säga.

Och jag tänker på en annan titel av Jules Verne: ”En stad i luften”. När jag på eftermiddagen skall gena fram till häcken, kan jag först inte förmå mig att gå ut i gräset, för nu vet jag vad som fyller det.

Annonser
%d bloggare gillar detta: