Katastrofalt om en katastrof

Det var länge sedan jag såg en så grundligt havererad film som Oliver Stones World Trade Center. Det finns något slags laddning i inledningen, men den härrör nästan uteslutande från det faktum att vi som publik vet något som huvudpersoner ej gör: att tornen skall rasa. Så rasar de, och med det börjar ett synnerligen statiskt drama, som kan sammanfattas sålunda: två män kläms fast, familjerna blir oroliga, de två männen räddas och då blir alla glada. The End.

Det statiska springer inte minst ur det faktum att inga av huvudpersonerna egentligen GÖR något: de två männen ligger fastklämda och ömsom pratar, ömsom skriker, samtidigt som deras fruar ömsom gråter, ömsom minns – detta är flashback heaven. Detta blir synnerligen monotont efter ett tag. (Den ende agerande individen introduceras efter ett tag, i form av en bisarr marinsoldat med stenfejs, som klipper sitt hår, drar på sig camouflageuniform – detta är ju Manhattan – varefter han börjar vandra runt med en ficklampa och leta. Och vi förstår att han kommer att finna de två – varefter han raskt försvinner ur handlingen, och dyker inte upp förrän i sluttexterna då det berättas att han senare deltog i kriget i Irak, vilket blir än mer ko-ko då vi alla vet att Saddam Hussein inte hade något att göra med dåden den 11/9 2001.) Historien skulle lika gärna ha kunnat handla om en bilolycka.

Den bygger på en sann historia, som den av allt att döma följer troget. Detta är också källan till dess problem. Verkligheten är nämligen en synnerligen dålig dramaturg.

Makt och energi

Läser Goethe på morgonen:

”Det finns blott två vägar att uppnå ett stort mål: makt och energi. Den förra gör sig lätt förhatlig, eggar till motstånd och är över huvud blott förlänad ett fåtal gynnade. Men stark och uthållig energi kan även brukas av den minste och förfelar sällan sitt mål, då dess stilla makt med tiden oupphörligt växer.”

Metafor som väntar på mening

En vildvuxen och synnerligen taggig björnbärsbuske fick en spalje att stödja sig på i augusti. I vår iver att hjälpa den på plats lyckades vi dock skada huvuddelen av de slingriga grenarna. Den rika skörden vissnade på plats. Nu i mitten av oktober, blommar busken på nytt, i syfte att sätta nya bär innan vintern.

Något om Orhan Pamuk

Något som jag blivit mycket imponerad av i Pamuks författarskap är att han lyckats skriva lysande böcker i två genrer som jag själv betraktat som nära nog omöjliga, nämligen den politiska romanen och den historiska dito. Historiska romaner är fabler om samtiden, vilket all rekvisitan syftar till att dölja. Hos Pamuk spelar rekvisitan mycket liten roll. Han syftar inte heller till att återuppväcka det förflutna som livsform – en omöjlig uppgift – utan söker istället hålen i de tidsskikt som skiljer nu och då, de hål som gör det möjligt att låta en tid belysa en annan, ja, nå en annan. De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i ”Den vita borgen” och ”Mitt namn är Röd” (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

Att en del turkiska nationalister är så ursinniga på Pamuk förstår man också om man tänker på hans ständiga återvändande till det osmanska, och till den märkliga blandning av språk, religioner och kulturer som kännetecknade det riket. I detta finns en indirekt kritik av hela det turkiska projektet, alltså viljan att ur detta lapptäcke av folk skapa en nationalstat byggd på ett enda språk.

”Mitt namn är röd” är en underbar berättarlabyrint: ömsom en kärleksroman, ömsom en deckarhistoria, ömsom en undersökning av konstens roll och möjligheter. ”Den vita borgen” är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

Enklaste vägen in hans författarskap är hans underhållande och originella självbiografi ”Istanbul”, medan ”Snö” är en politisk roman av högsta kaliber, samtidigt som den innehåller de berättartekniska metanivåer som är en så viktig ingrediens i alla hans verk. Den är också förvånansvärt rolig, det deprimerande ämnet till trots.

Att leva i FRAM-tid-en

Minns en viss fas i livet, då en stor del av tiden gick åt att tänka på och tala om FRAM-TID-EN. En helt naturlig sysselsättning när man är ung. Knäpp vore man annars. Men helt analogt så måste man förr eller senare sluta tala om Fram-Tid-En och istället inse att man lever i den. Två triviala saker fick mig att inse detta. För det första: när vi skaffade oss trådlöst bredband. Jag kan ännu inte förlika mig med känslan av ren magi, när jag sätter mig i soffan eller ligger i sängen och läser min epost eller surfar. Jag förstår liksom inte att det är sant, att det funkar. Det är så, så… Framtiden. Det andra var när jag pratade med en gammal vän från Boden, och vi skrattade över det faktum att vi en gång var ett gäng grabbar som gjorde en lista över vem vi trodde skulle gifta sig först, skaffa barn först, köpa hus först etc.

Så pratade vi om hur en sådan där lista skulle se ut i dag, och vi ryggade båda snabbt tillbaka, släppte ämnet. Den listan vill inte jag överväga, än mindre se. För en sådan lista skulle innehålla idel nederlag. Och jag inser varifrån den kommer, den där nya, tröttande vanan hos en själv och jämngamla: att tänka på och tala om DÅ-TID-EN. Usch. Det här var inget roligt att skriva om.

Vit, svart och röd

Det var ett långt men roligt sammanträde igår. Alla var mycket nöjda efteråt. Dels beslutade Akademien vem som skall ges årets Nobelpris i litteratur, dels vilka som skall efterträda de två avlidna ledamöterna Östen Sjöstrand och Lars Gyllensten. Vem som får priset kommer att berättas nästa torsdag, men namnen på de två nya kamraterna har redan tillkännagetts: det blir nämligen den utmärkte Jesper Svenbro och den likaledes utmärkta Kristina Lugn. (Att det tog tid berodde främst på att det var sådana bekymmer att få kontakt med Svenbro, bland annat på grund av att det är urusel mobiltäckning i Paris tunnelbana.)

Avbildade nedan är två kärl som spelade en viktig roll igår. Till vänster det tennkrus som används både vid slutna omröstningar och vid ballottering. Så vitt jag vet är det bara Svenska Akademien som ännu brukar denna metod – också kallad kulval. Det går till så, att var röstande ledamot får en svart och en vit kula. En av dessa släpps diskret ned i kruset -plonk. Vit kula betyder att man bifaller invalet, svart att man avvisar det. Till höger den skål med gelehallon, som hjälper till att hålla en på benen fram till den avslutande middagen på Gyllene Freden.

Erasmus och en vanlig böjelse

Läser i Erasmus Roterodamus ”Dårskapens lov” från 1509 (och det är alltså dårskapens själv som talar):

”Naturen, som i icke så få fall snarare handlar som en styvmor än som en verklig moder, har dessutom begåvat vissa dödliga med den böjelsen, att de underskattar vad de redan äger men gör sig överdrivna föreställningar om det de icke ha. Härigenom blir alla fördelar, alla livets angenäma sidor och allt skönt i grund och botten förstörda. Vad glädje har man av skönheten, denna härliga gåva av de odödliga gudarna, om den blir besudlad med smuts? Vad är det för glädje med ungdomen, om den förgiftas av gubbaktighet? Hur skulle Ni egentligen kunna vinna några resultat med vad Ni uträttar i livet – och det som är av vikt härvidlag är ju att alltid kunna utföra det, som situationen kräver – om Ni icke i allt Ert görande och låtande finge understöd av egenkärleken, som går och gäller för att vara min köttsliga syster, därför att hon så ivrigt tar parti för mig?”