h1

Katastrofalt om en katastrof

fredag, 27 oktober 2006

Det var länge sedan jag såg en så grundligt havererad film som Oliver Stones World Trade Center. Det finns något slags laddning i inledningen, men den härrör nästan uteslutande från det faktum att vi som publik vet något som huvudpersoner ej gör: att tornen skall rasa. Så rasar de, och med det börjar ett synnerligen statiskt drama, som kan sammanfattas sålunda: två män kläms fast, familjerna blir oroliga, de två männen räddas och då blir alla glada. The End.

Det statiska springer inte minst ur det faktum att inga av huvudpersonerna egentligen GÖR något: de två männen ligger fastklämda och ömsom pratar, ömsom skriker, samtidigt som deras fruar ömsom gråter, ömsom minns – detta är flashback heaven. Detta blir synnerligen monotont efter ett tag. (Den ende agerande individen introduceras efter ett tag, i form av en bisarr marinsoldat med stenfejs, som klipper sitt hår, drar på sig camouflageuniform – detta är ju Manhattan – varefter han börjar vandra runt med en ficklampa och leta. Och vi förstår att han kommer att finna de två – varefter han raskt försvinner ur handlingen, och dyker inte upp förrän i sluttexterna då det berättas att han senare deltog i kriget i Irak, vilket blir än mer ko-ko då vi alla vet att Saddam Hussein inte hade något att göra med dåden den 11/9 2001.) Historien skulle lika gärna ha kunnat handla om en bilolycka.

Den bygger på en sann historia, som den av allt att döma följer troget. Detta är också källan till dess problem. Verkligheten är nämligen en synnerligen dålig dramaturg.

%d bloggare gillar detta: