Archive for november, 2006

h1

Ting och glömska

onsdag, 29 november 2006

Jag avskyr förändringar. (Även när de ofrånkomligen inträffar lever jag i ett vilt hopp om att på något vis kunna absorbera dem, och att rubbningen på så vis mest blir ytlig.) En bieffekt av detta är en ovilja att göra sig av med något, för de flesta ting bär på en historia, om än så kort, eller ett minne, om än så obetydligt. Så vinden har slammat igen med en oöverskådlig massa bric-a-brac. Och efter att ha varit med om flera kartongras där uppe, har nu även jag insett att detta är ohållbart.

Så vi röjer. Och slänger och slänger, och slänger: trasiga leksaker, urtvättade babykläder, urvuxna skor, uråldriga dataspel, bortglömda köksapparater, oanvändbara möbeldetaljer, överflödiga elutensilier. Det är givetvis kläderna som smärtar mest, även när de är söndriga och fula; ja, kanske just därför. När jag bär ut sopsäckerna till den väntande bilen, är jag tacksam över att de är noga slutna, så jag slipper kontemplera deras innehåll än en gång. Men samtidigt känns det som en befrielse, och då inte bara av mig själv. Även tingen släpps iochmed detta fria, lösgjorda från minnets tyngd, nu åter bilder av inget annat än sig själva.

Annonser
h1

Från kopparstick till dataspel

söndag, 26 november 2006

På farsdag blev jag överraskad med ett dataspel från min äldste son. Han hade en kväll sett mig sitta med det gamla ”Medieval Total War”, och han gav mig nu uppföljaren. Jag har sällan tid att spela dataspel nu för tiden, och jag tycker dessutom att fantasifattigdomen i branschen är påtaglig. (Till yttermera visso spelas det hela tiden World of Warcraft på husets bästa dator. Och så bör det vara.)

Detta är faktiskt första gången på flera år som jag faktiskt blivit sittande med ett spel, och likt klassikern Civilization fast i ett ”bara en omgång till, och sen bara en till, och sen bara EN till” etc. Du kan läsa min recension av spelet här. Jag kan för övrigt nämna att jag vunnit spelet, efter att ha låtit det Heliga Romerska riket av Tysk nation utbreda sig över större delen av Europa.

Errata: Antalet nationer man kan spela efter att ha låst upp spelet (något man gör genom att vinna en ”Grand Campaign”) är sjutton – inget annat. Och aztekerna är INTE en av dessa.

h1

Doftminne på Café Linné

torsdag, 23 november 2006

Än en gång lunch på Café Linné, än en gång en stor kopp te och en stor kanelbulle, och än en gång med en ny biografi som läsning – denna gång Sigrid Combüchens lysande intelligenta och avundsvärt välskrivna undersökning av fenomenet Knud Hamsun. Reser mig upp för att fylla på mitt vattenglas, när jag passerar ett plötsligt doftskikt, antagligen av parfym.

Det luktar… 13 år och flickrum, och jag fylls av vaga, varma minnen av något till hälften glömt, något som finns kvar mer som en känsla än som en bild. Det handlar om min allra första flickvän hemma i Boden, Nina. Det hela var synnerligen oskuldsfullt och sexfritt, men kanske just därför så mycket mer berusande: en första aning av Det Andra, men mött i form av dess plötsliga, förvånande sötma, utan något av dess beska. Och jag minns en undersökning som undersökte i vilka skeden män och kvinnor var som lyckligast. Kvinnor visade sig vara mest lyckliga när de var några och sextio, män när de var… tolv. Det är efter könet, och före det.

h1

Goethe och köksstädningen

tisdag, 21 november 2006

GoetheLäser John Armstrongs ”Love, Life, Goethe”, en av de mest originella författarbiografier jag nånsin mött. Istället för att utreda detaljerna i författarens liv och verk, som vore det självändamål, söker han det i livet och verket som talar till oss, här och idag. Som i följande passage, apropos Goethes vurm för ordning och reda i hemmet – en drag i hans karaktär som går på tvärs mot den gängse klichén om hur en konstnär lever:

”Goethe shows us that, properly considered, domestic economy is a major human good, continuous with our most noble and serious aspirations. Part of what makes him attractive and important as a figure in world culture can be seen precisely in the way in which his ideals are not foreign to everyday existence. When we think about Goethe – as when we consider any major writer – we are looking for hints on how to live. Keeping the house clean, arranging the kitchen cupboards and balancing the books, all have their real dignity illuminated by Goethe’s loving regard. What might have seemed like low-grade, repetitious labour is brought into contact with the noble purposes of thinking and creation. That helps us see the way in which arranging a cupboard, or filing bills and warranty records – when done well – draws upon the same principles as the creation of a work of art: it seeks to bring clarity where there was confusion, to introduce elegance and coherence into the potential mess of daily life. Undertaking these tasks well requires taste, discipline and intelligence.”

h1

PS till Soptanos och evigheten

måndag, 20 november 2006

Efter det att jag skrivit om Carmela Sopranos gråt bland antika ruiner, fick jag följande påpekande av min vän och kollega Harald Stjerne (som alltså är professor i filmmanus på Dramatiska Institutet, och dessutom en rasande skicklig sådan):

”Den scen du refererar har varit i säck innan den kom i påse. Ingrid Bergman gör i Rosselinis ‘Viaggio in Italia’ samma resa och övergiven av sitt äktenskap, oförmögen att förstå språket som talas vid Neapelbukten och paniskt rädd för trängseln och oväsendet på gatorna, flyr hon till några ruiner åtföljd av en guide som talar bräcklig engelska. Och här kommer tårar vill jag lova, härligt framställda av den blivande Signora Rosselini och tydligen med en återklang och räckvidd ända in i amerikansk populärkultur. Ingrid B återförenas sedan med sin man då dom fastnat med sin bil på en gata som korsas av en kyrklig procession. Ingrid övervinner sin tvekan inför medelhavskulturen och kan nu gifta sig så att filmen äntligen kan ta slut.”

h1

PS till frågan om IKEA-böcker

lördag, 18 november 2006

Efter att jag skrivit om att mäta författares värde på den litterära börsen, bland annat genom att notera om deras böcker används som hyllfyllare på IKEA, fick jag ett mejl. Denna blogg har ännu ingen kommentarsfunktion (och det är tveksamt om en sådan alls kommer att införas), men i detta fall handlar det om en sakupplysning jag inte vill undanhålla världen. Magnus J skriver bland annat följande (och det faktum att han är bosatt i utlandet ursäktar avsaknaden av prickar över å, ä och ö):

”Angaende din iakttagelse om innehallet i IKEAS bokhyllor kan jag som flerarig utlandsssvensk tillagga att aven pa IKEAS varuhus i utlandet anvands svenska bocker i hyllorna. […] Personligen har jag ocksa den bojelsen att pa maten ga och bladdra lite i de svenska bockerna, fascinerad som jag ar av att man tagit sig besvaret att forsla svenska bocker till jordens alla horn. Normalt ar det denna aktivitet som mest stillar hemlangtan.Eftersom jag har bott pa olika platser i varlden har jag lagt marke till en viss skillnad i urval av bockerna. Enligt min erfarenhet anvander man sig av ”fraschast” bocker i Nordamerika med toppnoteringen att jag hittat bade Guillous Hamiltonbocker och en Mankell deckare i Montreal, Canada. Motsatsen finns i Haarlem, Nederlanderna dar inte en forfattare ar mig bekant och for de flesta bockerna man staller sig fragan hur nagon nagongang har ansett det vart modan att skriva en hel bok om just det amnet.”

h1

Sopranos och evigheten

torsdag, 16 november 2006

I det senaste avsnittet av Sopranos – en TV-serie jag följer slaviskt – åkte Carmela till Paris med väninnan Ro. En av de platser hon besökte är ruinen efter det romerska bad man kan se på Boulevard Saint Michel, och som jag faktiskt skrivit om på denna blogg. Just på det här badet utspelar sig en intressant liten scen, där mötet med denna fjärran förflutenhet utlöser en mindre kris hos Carmela, och hon börjar gråta. För henne blir nämligen mötet med historien en påminnelse om hur tillfällig och intig hennes egen existens är, om att snart skall även hon svepas bort.

Jag fann reaktionen på samma gång förståelig och förvånande. För jag har själv stått på exakt samma plats och gått därifrån glad och upprymd: i första hand över att få vara del av detta flöde – om än marginellt -, ett flöde som löper oavbrutet tillbaka till Romartiden.

Förvisso handlar det om skillnaderna mellan att leva med historien, eller att leva som om man stod över den. Carmelas reaktion är nog på ett plan synnerligen amerikansk: det är tveklöst den mest historielösa kultur som någonsin funnits. (Och att idag tala om romarriket med en amerikan är att tala om rep i en hängd mans hus.) Samtidigt finns den här tendensen att leva ovan historien, leva som om man var utvecklingens mål, givetvis ett allmänmodernt fenomen.

Flödet kommer förvisso att svepa bort oss, men samtidigt gör det oss del av något större. ”Tiden är en flod, som drar mig med, men jag är floden” – för att citera Borges.