h1

Sopranos och evigheten

torsdag, 16 november 2006

I det senaste avsnittet av Sopranos – en TV-serie jag följer slaviskt – åkte Carmela till Paris med väninnan Ro. En av de platser hon besökte är ruinen efter det romerska bad man kan se på Boulevard Saint Michel, och som jag faktiskt skrivit om på denna blogg. Just på det här badet utspelar sig en intressant liten scen, där mötet med denna fjärran förflutenhet utlöser en mindre kris hos Carmela, och hon börjar gråta. För henne blir nämligen mötet med historien en påminnelse om hur tillfällig och intig hennes egen existens är, om att snart skall även hon svepas bort.

Jag fann reaktionen på samma gång förståelig och förvånande. För jag har själv stått på exakt samma plats och gått därifrån glad och upprymd: i första hand över att få vara del av detta flöde – om än marginellt -, ett flöde som löper oavbrutet tillbaka till Romartiden.

Förvisso handlar det om skillnaderna mellan att leva med historien, eller att leva som om man stod över den. Carmelas reaktion är nog på ett plan synnerligen amerikansk: det är tveklöst den mest historielösa kultur som någonsin funnits. (Och att idag tala om romarriket med en amerikan är att tala om rep i en hängd mans hus.) Samtidigt finns den här tendensen att leva ovan historien, leva som om man var utvecklingens mål, givetvis ett allmänmodernt fenomen.

Flödet kommer förvisso att svepa bort oss, men samtidigt gör det oss del av något större. ”Tiden är en flod, som drar mig med, men jag är floden” – för att citera Borges.

Annonser
%d bloggare gillar detta: