Archive for december, 2006

h1

Julen som hybrid

onsdag, 27 december 2006

Man kan kritisera julen för mycket. En kritik som jag dock inte begriper, är den som går ut på att julen egentligen är ett hopplock av skilda traditioner. Det är nästan ett standardgrepp nu, att påpeka att julgranen kommer från Tyskland (1800-tal), att tomten är en sammanblandning av ett kristet helgon och ett övernaturligt väsen (slutligen förenade av Coca-Colas år 1931), att julklappen finner sitt ursprung i ett möte mellan den antika nyårsgåvan och den svenska seden att anonymt ge bort små ironiska menade presenter, att de i grund katolska krubborna med Josef och Maria och Jesusbarnet går att se sida vid sida med den hedniska julbocken av halm (som kan spåra sitt ursprung ända tillbaka till asagudarna), att julstjärnor infördes först på 1930-talet, etc.

Ja, julen som sådan är förvisso en i grund förkristen högtid som givits ett kristet utanverk; lite granna i stil som när man rev det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala och byggde en kristen kyrka på dess plats. Men jag tycker att den här märkliga sammanblandning är ett argument FÖR julen, inte tvärtom. Så här fungerar det nämligen i människornas värld, så här pragmatiskt byggs den upp. Det rena, rätvinkliga och motsägelsefria finns bara i huvudet på utopister, akademiker och korsordskonstruktörer.

Annonser
h1

Tankar under högtidssammanträde

torsdag, 21 december 2006

Sture Alléns medaljer klirrar mot varandra när han talar, genom glipan till den stängda dörren in till sessionssalen tränger återskenet från fotoblixtar, en knappt märkbar vindil drar in i salen från taköppningen och ett stort stycke stearin från ljuset framför mig ramlar med ett tydligt plums ned i mitt vattenglas. Snart skall Kristina Lugn och Jesper Svenbro ta sina inträden, och jag tittar på de tomma stolarna.

Sessionssalen, strax före slaget 5: från vänster: herr Malmqvist (i bakgrunden), Kristina Lugn, herr Lindgren (skymd), herr Espmark, herr Linde, fru Frostensson, herr Wästberg I sessionssalen, strax före slaget 5: Kristina Lugn och Jesper Svenbro Sessionssalen, strax före slaget 5: herr Lindgren, fru Vallqvist, Jesper Svenbro, herr Ralph, fru Frostensson (skymd), herr Espmark (skymd). I högra hörnet: herr Wästberg, Kristina Lugn (skymd), herr Malmqvist.

Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen om att du är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst. Traditioner påminner oss om att detta inte är sant. Och ytterst påminner de oss om döden, även de som inte handlar om döden. För traditionen säger att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare, efter det att du gått bort.

h1

Öronslick i julhandeln

söndag, 17 december 2006

Jag vet inte riktigt vad jag avskyr mest med att tvingas ut i den storm som kallas julhandel, men jag tror att det är musiken. All muzak av olika slag är plötsligt utbytt mot sliskig, insmickrande och skärande falsk julmusik, gärna covers, där dansbandsröster med vibrato bedyrar oss att de verkligen drömmer om en vit jul, medan det som de egentligen drömmer om är lite snabba pengar – för julmusik vill ju alla ha, right? Wrong. Det är inte musiken i sig jag avskyr, som det uppenbart manipulativa draget som ligger bakom användningen av den. Julen är sedan länge shanghajad av konsumismen, men skulle de inte kunna hyckla lite bättre, tricksa lite smartare? Flera affärer flyr jag, närmast spyfärdig av det här skamlösa slickandet i mina öron.

h1

Under rovfågelns blick

tisdag, 12 december 2006

”Ett litet land, en oansvarig akademi, och en kung. Det är vad som krävs för att kunna dela ut ett Nobelpris i litteratur”. Den som påstår detta är en tysk litteratör och kulturjournalist, som jag under lördagkvällen träffat på Grand Hotel. Och att han åtminstone har rätt vad gäller detta med kungligheterna, det är svårt att komma ifrån. Två vanligtvis skilda sfärer möts, och den ena lånar av sin aura till den andra. Mycket kan kännas nästan feodalt, och är det också. Om än i moderniserad form.

Banketten med all sina frackar, håruppsättningar, förgyllda glas, ceremonier, processioner, fanborgar och servitörskolonner (som kommer tågande med efterrätten, som en pastisch på trappscenen i ”Pansarkryssaren Potemkin”, komplett med vita uniformsjackor och allt) ja, den bär givetvis syn för sägen. Och nog kan det kännas bisarrt detta, att TV sänder direkt bilder som visar folk som… äter. Samtidigt är detta fenomen egentligen något uråldrigt. Det var länge gängse bruk, inte minst i hoven, att äta till publik. Till alla finare middagar kom mängder med gäster, som inte hade plats vid borden, utan som enbart var där för att åskåda. Deras funktion var givetvis att bekräfta makten, i en tid då makten måste vara synlig för att erkännas.

Busted! I övre högra hörnet ser ni kamerabommen

Inget har egentligen ändrats, förutom det att bekräftandet gått från att vara omedelbart till att vara medelbart. Processionerna och banketterna har flyttat från den fysiska offentligheten till medias dito. Fast det känns ändå surrealistiskt, när man sitter där, och den långa kamerabommen än en gång sveper ned mot bordet, som vore den en stor, svart rovfågel, och vars enda, ilsket rött lysande öga signalerar att nu måste man skärpa sig för nu är man i bild.

h1

Om snö

fredag, 8 december 2006


Senare under kvällen, efter det att Orhan Pamuk hållit sin Nobelföreläsning, kommer vi att tala om snö. Alltså inte om boken, utan om fenomenet. För snö förekommer inte alls bara i det verket, utan i alla hans olika skildringar av Istanbul. Detta till den grad att det väckt skeptiska kommentarer från vissa – inte snöar det väl SÅ mycket på denna breddgrad? Han har också en vän i Istanbul, en fotograf, som ringt upp honom när det snöat i Istanbul och föreslagit att de då skulle passa på och ta en författarbild – som bevis på att denna typ av nederbörd även förekommer i verkligheten där runt Bosporen. Vi är fullständigt ense om snöns estetiska kraft, om dess förmåga att förvandla och försköna ett landskap. För Pamuk är snön också ett fönster till något försvunnet: antingen en tidigare epok i historien, frammanad av de begränsningar i samfärdsel och liv som den frusna nederbörden leder till, eller helt enkelt minnet av den underbara upprymdhet man kände som barn, när man på morgonen drar isär gardinerna och upptäcker att världen blivit vit. Snön som undantag, alltså. Jag försöker tala också för motsatsen: snö som tillstånd, som ett levnadssätt, men Pamuk hänger inte riktigt med.

Orsaken är nog inte språkförbistring. Till del handlar det om klass. Om man har sin bakgrund i osmansk överklass tenderar ens erfarenheter av snöskottning eller vittjande av vintriga minkfällor vara tämligen få. Dock är det givetvis breddgraderna som främst skiljer oss åt: det är nämligen stor skillnad på att leva där snön är regel och vardag under en stor del av året, och en där den är undantag och fest, en exotisk avvikelse att njutas av gossar och esteter.

h1

Ting och mening

måndag, 4 december 2006

Då jag ändå befinner mig i Paris, och julen närmar sig, tänker jag mig att försöka shoppa en smula. Att jag aldrig lär mig. Det funkar inte på mig, och efter en tämligen kort tid drabbas jag antingen av panikkänningar eller extrem leda. Och måste avbryta. Funderar på varför.

Till del måste det handla om detta med tingen – de tusentals, de hundratusentals, de miljontals. Man befinner sig omgiven av ting som helt saknar betydelse. Ingen har ägt dem, ingen har fäst några känslor vid dem; de har ingen historia, de har ingen laddning – annat än den som finns i prislappen. Paradoxen är, att i tingen hoppas vi finna det som är nutidens kanske största bristvara: mening. Och det är därför de lämnar oss så besvikna, för tingen i sig är menings-lösa.