h1

Under rovfågelns blick

tisdag, 12 december 2006

”Ett litet land, en oansvarig akademi, och en kung. Det är vad som krävs för att kunna dela ut ett Nobelpris i litteratur”. Den som påstår detta är en tysk litteratör och kulturjournalist, som jag under lördagkvällen träffat på Grand Hotel. Och att han åtminstone har rätt vad gäller detta med kungligheterna, det är svårt att komma ifrån. Två vanligtvis skilda sfärer möts, och den ena lånar av sin aura till den andra. Mycket kan kännas nästan feodalt, och är det också. Om än i moderniserad form.

Banketten med all sina frackar, håruppsättningar, förgyllda glas, ceremonier, processioner, fanborgar och servitörskolonner (som kommer tågande med efterrätten, som en pastisch på trappscenen i ”Pansarkryssaren Potemkin”, komplett med vita uniformsjackor och allt) ja, den bär givetvis syn för sägen. Och nog kan det kännas bisarrt detta, att TV sänder direkt bilder som visar folk som… äter. Samtidigt är detta fenomen egentligen något uråldrigt. Det var länge gängse bruk, inte minst i hoven, att äta till publik. Till alla finare middagar kom mängder med gäster, som inte hade plats vid borden, utan som enbart var där för att åskåda. Deras funktion var givetvis att bekräfta makten, i en tid då makten måste vara synlig för att erkännas.

Busted! I övre högra hörnet ser ni kamerabommen

Inget har egentligen ändrats, förutom det att bekräftandet gått från att vara omedelbart till att vara medelbart. Processionerna och banketterna har flyttat från den fysiska offentligheten till medias dito. Fast det känns ändå surrealistiskt, när man sitter där, och den långa kamerabommen än en gång sveper ned mot bordet, som vore den en stor, svart rovfågel, och vars enda, ilsket rött lysande öga signalerar att nu måste man skärpa sig för nu är man i bild.

Annonser
%d bloggare gillar detta: