Archive for januari, 2007

h1

Solnedgång för vänstern

tisdag, 30 januari 2007

Strax efter kravallerna i Göteborg under EU-mötet 2001 skrev jag att det skedda måste leda till en länge försummad självrannsakan inom vänstern, annars var ”risken stor att det som till en början såg ut som en gryning, i själva verket skall visa sig vara en solnedgång”. Nu, snart sex år senare, talar mycket för att det sistnämnda håller på att ske.

Skälet till varför någon självrannsakan aldrig ägde rum kan nog sammanfattas med två ord: Bush och Irak. USA:s minst sagt vansinniga invasion gav vänstern en ny sak att flockas runt (ehuru med förenklade och förenklande paroller: ”Stoppa oljekriget”) samtidigt som man i den ideologiskt överstyrde presidenten fann en minst sagt värdig motståndare, lika tacksam att karikera som lätt att avsky. (Och alltmer nostalgiskt låsta vid sin guldålder på 70-talet tittade många på Bagdad och såg inte annat än… Saigon. Det fruktansvärda inbördeskrig som USA:s invasion utlöste blev länge ignorerat eller bagatelliserat.) Och vänstern kunde bara rusa vidare, och på så sätt följa sin gamla historia att inte missa ett tillfälle att missa ett tillfälle. Man drar istället runt som en slagen armé, på ständig jakt efter ett nytt slagfält där de skingrade skarorna skulle kunna samlas på nytt.

Att det verkligen sker en långsam men stadig försvagning av vänstern står nog klart. Petter Larsson rapporterar från det nu pågående World Social Forum i Nairobi, att ”den socialistiska vänstern är nästan osynlig” där, ”I stället dominerar kyrkorna”. (Vänstern antyds vara rätt ointresserad av ”det långsiktiga, oglamorösa arbetet mot den globala fattigdomen. Och I Afrika finns heller ”inga fräcka gerillagrupper att frottera sig med, inte ens något välorganiserat militant industriproletariat, och inga karismatiska ledare, ingen Chávez eller Lula”.) Och i Le Monde diplomatique skriver den gediget Bush-kritiske Alexander Cockburn om hur vänstern i USA förlorat sig i olika tokstolliga konspirationsteorier kring den 11 september: ”These days a dwindling number of leftists learn their political economy from Marx. Into the theoretical and strategic void has crept a diffuse, peripatetic conspiracist view of the world”.

Till dels handlar vänsterns kris, som så ofta i historien, om en rätt naturlig överströmning av energier och människor till nya fält och nya rörelser: miljöfrågan, feminismen. Till dels om en rörelse som förlorat kontakt med sina egna idémässiga rötter. (Och med detta avser jag inte marxismen, utan upplysningen.) För det som anas i slutet på denna utveckling är vänster reducerat till ett adjektiv, förfallet till en attityd. (30 januari 2007)

PS. Att folk som kallar sig radikala tar ställning för Irans kärnvapenupprustning är ett närmast övertydligt bevis på den förvirring som härskar inom vänstern just nu. Och i senaste numret av New Left Review gör Göran Therborn en analys av vänsterns nuvarande problem, och kommer även han fram till att marxismen är död. (Se även denna blänkare i ämnet av Anders Ehnmark.) Och Rakel Chukri skriver i Sydsvenskan om de senaste utbrottet av den infantila krossa-fönster-radikalismen (nu kring ungdomens hus i Köpenhamn), och kommer in på det uppenbart narcissistiska elementet i dessa låtsasuppror, att ”genom att ständigt sätta sig själva i fokus blir kampen till något större och mer dramatiskt än vad den egentligen är”.

PPS. För ett exempel på detta med vänster som börjat tömmas på sitt idémässiga innehåll och förfallit till tom gest, se denna intervju med ”Jonas”, en svensk aktivist som deltagit ett av de nu närmast rituella protesterna mot ett toppmöte (denna gång G8). Citat: ”Jonas säger att han inte är speciellt politiskt intresserad, han vet att ‘G8 vill diktera villkoren för resten av världen’, men hängde ändå med till Rostock. – Det är action, kul att se. Drag liksom, säger han och skrattar.

h1

Kapuścinśki död

fredag, 26 januari 2007

Står i den gråa morgonen på knä och gör upp eld i kökets vedspis, när en röst ur den nedskruvade radion meddelar att ”världsreportern” Ryszard Kapuścinśki är död. Jag blir kvar i den ställningen en kort stund. Jag har aldrig träffat honom, men det skedda känns ändå som en personlig förlust. Men sådan är nu litteraturens kraft. För det var givetvis det han sysslade med. Tekniskt sett var det väl reportage, men förfinade till den grad att de upphöjts till konst, stor konst – mycket av den nutida litteraturens livskraft kommer också från hybrider och genremässigt svårfixerade bastarder.

ryszard_kapuscinski.jpg

Kapuścinśki var en stor inspirationskälla. Och inte trots utan just tack vare att det han skrev faktiskt var ett slags anti-historia. Han återförde alltid de stora processerna och de dramatiska, omskakande händelserna till det som är deras atomära beståndsdel: människan.

Det kunde framstå som maniskt, hans jagande efter krig, statskupper och revolutioner varhelst de uppträdde på jordytan. (Det blev visst 27 sådana till sist.) Detta var emellertid en metod att undgå förstelning, men även att undvika de hierarkier, karriärvägar och, inte minst, begränsningar som gällde för en journalist med bas i det kommunistiska Polen – det fanns ett slags frihet i allt detta fjärran kaos. Ytterst var det givetvis Kapuścinśkis drift att själv få se, känna och möta som var grunden för hans skepsis mot de abstraktioner och stora berättelser som förminskar människan till en faktor, en statistisk restpost.

För han var i mycket sin egen empiri, fanns själv i centrum för sina lysande böcker, som det iakttagande, frågande, registrerande jaget. Dock – och detta är viktigt – utan att låta den egna ryggtavlan skymma sikten; inte heller kan något friflytande författarjag tänkas i situationer som dessa, där skildraren själv är nedsänkt i just den ström han eller hon söker att skildra. (Ovidkommande kommentar: när jag skriver detta måste jag gång på gång backa tillbaka, motvilligt ändra tempus från presens till perfekt.)

I hans böcker är inte sällan det absurda, ironiska och paradoxala framträdande. Platserna skiftar – Angola, Honduras, Kongo, Etiopien, Sydafrika, Ghana, Algeriet, Nigeria, Kaukasus – dock inte grundförutsättningarna. Människorna sprattlar fångade i en värld bortom rakt skurna ideologiska system och rationella kalkyler. Framställningen blir dock aldrig cynisk: därtill är personerna tecknade med alltför stor värme. Fram träder dessutom bifigurerna, de udda och fort glömda som annars aldrig får plats, inte ens i fotnötternas halvdunkel. Det är alltid för sent i Kapuscinskis värld. Historien med stort H är redan på väg, och i hans texter hör vi det ohyggliga kraset från dess långsamma, glaciärliknande rörelse.

h1

Att läsa Kapuścinśki

onsdag, 24 januari 2007

Den som ännu inte gett sig i kast med att läsa den nu avlidne Ryszard Kapuścinśkis böcker är bara att gratulera. Du har något att se fram emot. Det är dessutom svårt att göra felval i detta: han var en sådan där författare som verkade oförmögen att prestera något ointressant eller mediokert. Du kan börja varsomhelst.

Av hans olika reportageböcker brukar ”Fotbollskriget” var den oftast nämnda, och den skänker en också en bra bild över hans tidiga verksamhet. ”Kejsaren” är en detaljskarp beskrivning av Haile Selassies hov på väg mot undergången, och är liksom ”Shahernas shah” också en studie av omvälvningens psykologi. Hans lilla bok om inbördeskrigets Angola, ”En dag till att leva” är ett riktigt mästerverk, och är möjligen det bästa han skrivit, både vad gäller närvarokänsla och litterär kraft. (En bredare skildring av Afrika är givetvis ”Ebenholts”, ett rikt montage av bilder och berättelser från kontinentens alla hörn.)

”Imperiet” är en undersökning på resande fot av det sönderfallande Sovjetunionen nu och då, med – som alltid hos Kapuścinśki – en djupt personlig grundton. Härom året kom ”På resa med Herodotos”, en märklig blandning av nutida reseberättelse och historieskildring, men ett verk som jag annars håller mycket högt är den ännu ej översatta ”Lapidarium” från 1990, en bloggliknande litterär journal, fylld med korta iakttagelser, tankar, dagboksanteckningar och citat.

Som sagt: du kan börja var du vill i hans verklista. Du kommer INTE bli besviken.

h1

Blå snö

tisdag, 23 januari 2007

Jag har en fläck ljusblå snö utanför min skrivarstuga. Just nedanför dörren. Alltid när det är nysnö, och alltid när det är sol. Det ser lika märkligt ut varje gång, även om det är självklart vad det handlar om. Ljus. Snö är framför allt ljus för mig. Världen blir ljusare.

23jan07.jpg

Har först nu begripit varför snö är vitt. Vilket kan verka konstigt. För snö är kristaller av is, och is har ingen färg. Och om man tittar riktigt nära på enskilda kristaller är de inte vita. Men om jag förstått det rätt beror det på att ljuset bryts i isen, och då en snöflinga består av en mängd små kristaller och fickor av luft kommer allt ljus, oavsett våglängd, att studsa ut igen, och detta hela färgspektra förnimmer vi som bekant som – vitt. Det är solens ljus återkastat. En snöflinga är på så vis en stjärnas avbild.

Det finns röd snö, har jag hört. Och grön. Båda är resultat av snöalger. Men den ljusblå snön nere vid skrivarstugan är bara en reflektion av dörrens ljusblåa färg. Inget dramatiskt i detta. Men hur många gånger ser man ett ting speglas i snö?

h1

Gädda på 1600-talsvis

fredag, 19 januari 2007

Jag har nåtts av en läsarfråga, huruvida den maträtt som nämns i min och Kristian Petris ”Jag skall dundra” är autentisk eller bara påhittad. På detta kan jag enklast svara med att hänvisa till nedanstående recept, från en kokbok tryckt 1650:

mat.JPG”Skall man taga gäddan och skölja henne rätt ren och sjuda henne rätt halvsuden med litet salt vatten och taga henne upp och lägga henne i kallt vatten och taga grant fjällen av henne runt omkring i grytan; och huvudet skall stå mitt uti och vara mer än ett fingers tjock vid huvudet fastsittandes. Så skall man taga halvparten av vattnet som fisken haver sudit uti och taga så mycket rhenskt vin därtill som halvparten av vattnet är. Och tag så; l/4 skålpund sviskon och en stor hop med stött kanel, ingefära, peppar, saffran (att det bliver väl gult), 2 nävar sönderskuren lök och ett stort stycke smör och 2 stycken äpplen sönderskurna och sjud det litet i en potta, så att löken bliver väl suden; så skall det silas igenom ett rent kläde. Sedan skall tagas en hel göpen korinter och skalad mandel och hälla soppan på gäddan i grytan och sjuda både gäddan och soppan väl tillhopa. Och giv henne upp på ett fat och häll så sedan samma soppan därpå och sönderskurna lemoner i trinda skivor, och späcka var lemoneskiva med kanel och lägg så lemonerna på gäddan runtom fatet, sedan han är uppgiven. Det smakar rätt väl.”

Om det är någon som vågar göra denna rätt, så är jag rätt nyfiken på att veta hur det smakade.

h1

Bröderna Goncourt

onsdag, 17 januari 2007

goncourt.jpgDen som eventuellt har några romantiska illusioner kvar om författare rekommenderas att ta sig en titt på bröderna Goncourts journal från 1800-talet. Brödernas böcker och teaterpjäser är nu grundligt bortglömda, och de är istället ihågkomna för det litterära pris som bär deras namn. Deras journal är dock väl värd att bekanta sig med: den är skarpögd, detaljrik, skvallrig, öppenhjärtig och synnerligen underhållande. (Bland annat Marcel Proust höll den högt.) Journalen var det gömda rum där de två kunde släppa ut all den bitterhet de odlade över de egna motgångarna, och över kollegornas succéer. Och då de umgicks med några av tidens främsta – som Flaubert, Balzac, Zola, Turgenjev och Sainte Beauve – är deras anteckningar också fyllda av elaka porträtt, citat, anekdoter och sladder. Samt olika beska insikter i författeriets psykopatologi. Följande är från den 24 augusti 1860, och refererar en middagsdiskussion:

”Ni vet”, sade Gautier, och vände sig åter mot oss, ”själens odödlighet, den fria viljan och allt det där – det är väldigt roande att tala om upp till kanske 22-årsåldern, men inte sedan. Efter det bör man koncentrera sig på att roa sig utan att få dryparen, ordna sitt liv så bekvämt som möjligt, ha några goda bilder på väggen, och, framför allt, skriva väl. Det är det viktigaste: välskapta meningar… och sedan några metaforer. Ja, några metaforer. De förgyller ens tillvaro.”

h1

”Line of Beauty” och 80-talet

måndag, 15 januari 2007

Den så hyllade filmatiseringen av Alan Hollinghurst roman var lite granna av en besvikelse. Till del handlar det nog om problemen att göra film av litteratur, i synnerhet om du vill undvika Det Mest Förbjudna bland manusförfattare: en berättarröst. Det hade nog behövts, både för att göra romanen mer rättvisa, och för att förtydliga vissa scener och känslor, som här mest lät sig antydas. (Fotot var också rätt platt.)

toby_nick_wani.jpg

 

Det går att tycka att det också fanns något vagt över teckningen av tiden, 80-talet. Kanske. Men det är möjligen på grund av att vi är vana med annat från svensk film: där gör man i regel kostymdrama av det hela. Resultatet blir då lätt att en epok tecknas inte som tillstånd utan som ting – man satsar så att säga allt på raketosten. Resultatet blir mycket riktigt en karikatyr, där all den rätta musiken finns på plats men litet av tonen och inget av känslan.

Det är dock fel att i första hand se ”Line of Beauty” som en skildring av 80-talet. Dels för att det där decenniet i singularis, bestämd form inte finns. (Alla har vi våra egna 80-tal. Jag blev till som vuxen, tänkande människa under denna tid, och för mig, som tillbringade huvuddelen av de åren som doktorand på universitetet, var det en period av frihet, och experiment – hade jag för övrigt sökt till forskarutbildningen idag hade jag nog inte ens blivit antagen.) Men ytterst för att detta är ett exempel på ett minnesverk, där en medelålders människa minns sin förlorade ungdom. Och det kan bara sluta på ett sätt: som en elegi.