h1

Aristoteles och vägbomben

måndag, 1 januari 2007

Drömde att jag var tillbaka i Irak. Jag åker i det högra framsätet på en humwee, längs en solbakad väg, när en IED exploderar. Jag uppfattar trycket, men inte ljudet (allt blir tyst: smällen har gjort mig döv), hela fordonet kränger kraftigt, dörrarna flyger upp och hytten fylls av grå rök. När jag tittar ned ser jag att min fot hänger i en konstig vinkel, och jag hinner tänka att det är bara foten, jag sportar ändå inte så mycket etc, men när jag griper efter den med min högra hand går det inte. Förstår först inte varför, och försöker igen. Så ser jag att alla fingrarna är avklippta. Och här vaknar jag.

Aristoteles skriver i Parva Naturalia om drömmar som olika typer av sinnesintryck vilka dröjer kvar även efter det att det yttre objekt som orsakade det ej längre går att förnimma; samt att det också handlar om sinnesintryck som skjuts undan i vaket tillstånd ”precis som en liten eld döljs av en stor”. Men även om modern drömforskning ger Aristoteles mer rätt än, säg Freud, kan det inte hjälpas. Jag söker ändå budskapet. För mig syns det vara ännu en variant av det där banala och lite barnsliga förhandlandet med ödet, då man i sin oro bönar, att om olyckan nu skall drabba, så låt den inte drabba det man värderar högst, och ödet, som vanligt, svarar: beklagar, men det fungerar inte så.

Annonser
%d bloggare gillar detta: