h1

Om ”Snapphanar”

måndag, 8 januari 2007

Årets dramasatsning i SVT, ”Snapphanar”, är ett stycke historisk rappakalja. Att som 1600-talshistoriker pipa över klichéer och lista detaljfel känns som ett överflödigt pedanteri när den stora helheten är en sådan femstjärnors katastrof. Det värsta, och riktigt oförlåtliga, är nämligen den underliggande tankefiguren: att kriget på 1670-talet handlade om de enade skåningarnas kamp för friheten. Inget i detta stämmer: striden handlade inte om frihet i vår mening, de som kämpade mot den svenska armén var inte vidare enade och dessutom är det tveksamt huruvida ”skåningar” är en vidare meningsfull kategori i sammanhanget.

Vad gäller det sistnämnda är det, som Hanne Sanders påpekat i denna utmärkta artikel, märkligt att notera att det skånska i serien definieras på ett klassiskt nationalistiskt vis, ”det har ett språk, en historia och en kamp, där den etniska gemenskapen är viktigare än interna konflikter”. (Och, vill jag gärna tillägga, känslan av att vara ett offer för mörka krafter utifrån.) Kommentarer från ansvarigt håll ger vid handen att man i denna skröna ser en parallell till samtida händelser, som Balkankrigen, och Jesper Högström i Expressen – som vanligt vilse i pannkakan när han lämnat sin fotbollsplan – finner i serien en påminnelse om att ”Krajina och Darfur har legat på skandinavisk mark en gång”.

Att man över den här historiska verkligheten lägger en anakronistisk schablon är trist men inte vidare förvånande: all historisk fiktion handlar ytterst om samtiden. Dock görs detta till priset av en minst sagt olycklig återmytologisering av det förflutna. För det som är så ironiskt med ”Snapphanar”, är att serien manar fram just de etniskt-nationalistiska spöken man säger sig besvärja.

Annonser
%d bloggare gillar detta: