h1

Självporträttet på min vägg

onsdag, 10 januari 2007

Min definition på ett privatbibliotek är en samling så omfångsrik att det i den är möjligt att hitta verk som man glömt bort att man hade. Blicken åker snabbt längs raderna av titelryggar, gör en tvärnit: titta där, ja. Jag har svårt att göra mig av med några böcker. Dels för att de faktiskt är arbetsredskap, dels av sentimentala skäl.

När jag grisar runt i antikvariatens lådor kan jag sällan motstå impulsen att köpa böcker som pojkversionen av mig själv en gång läste med glädje. Så insprängda här och där bland den vuxna människans volymer finns dessa snart 40-åriga reminiscenser, som färgklickar: bredvid Katarina Frostenssons ”Joner” står ”Agaton Sax och den ljudlösa sprängämnesligan”, bredvid Tom Wolfes ”The Painted Word” ”Begums 500 miljoner”, och bredvid Verner von Heidenstams ”Hans Alienus” sticker ”Ture Sventon i Stockholm” fram. Jag skrattar till när jag i en annan hylla hittar ett tummat exemplar av Sigurd Tullbergs ”Vandring bland frimärken” och när jag slår upp den tunga ”Harpers Pictorial History of the Civil War” känner jag igen bilder jag för första gången skådade på det lilla biblioteket i Boden för runt fyra decennier sedan.

Ens boksamling är givetvis något synnerligen privat, som i sig rymmer en rad olika tidsskikt. Jag vill gärna bevara det stratigrafiska momentet. För tillsammans tecknar alla de här volymerna ett porträtt av mig själv, inte som ett foto, i form av ett enskilt, fruset ögonblick, utan istället som en slags tidens summa. Och just därför så mycket sannare.

Annonser
%d bloggare gillar detta: