h1

”Line of Beauty” och 80-talet

måndag, 15 januari 2007

Den så hyllade filmatiseringen av Alan Hollinghurst roman var lite granna av en besvikelse. Till del handlar det nog om problemen att göra film av litteratur, i synnerhet om du vill undvika Det Mest Förbjudna bland manusförfattare: en berättarröst. Det hade nog behövts, både för att göra romanen mer rättvisa, och för att förtydliga vissa scener och känslor, som här mest lät sig antydas. (Fotot var också rätt platt.)

toby_nick_wani.jpg

 

Det går att tycka att det också fanns något vagt över teckningen av tiden, 80-talet. Kanske. Men det är möjligen på grund av att vi är vana med annat från svensk film: där gör man i regel kostymdrama av det hela. Resultatet blir då lätt att en epok tecknas inte som tillstånd utan som ting – man satsar så att säga allt på raketosten. Resultatet blir mycket riktigt en karikatyr, där all den rätta musiken finns på plats men litet av tonen och inget av känslan.

Det är dock fel att i första hand se ”Line of Beauty” som en skildring av 80-talet. Dels för att det där decenniet i singularis, bestämd form inte finns. (Alla har vi våra egna 80-tal. Jag blev till som vuxen, tänkande människa under denna tid, och för mig, som tillbringade huvuddelen av de åren som doktorand på universitetet, var det en period av frihet, och experiment – hade jag för övrigt sökt till forskarutbildningen idag hade jag nog inte ens blivit antagen.) Men ytterst för att detta är ett exempel på ett minnesverk, där en medelålders människa minns sin förlorade ungdom. Och det kan bara sluta på ett sätt: som en elegi.

Annonser
%d bloggare gillar detta: