h1

Solnedgång för vänstern

tisdag, 30 januari 2007

Strax efter kravallerna i Göteborg under EU-mötet 2001 skrev jag att det skedda måste leda till en länge försummad självrannsakan inom vänstern, annars var ”risken stor att det som till en början såg ut som en gryning, i själva verket skall visa sig vara en solnedgång”. Nu, snart sex år senare, talar mycket för att det sistnämnda håller på att ske.

Skälet till varför någon självrannsakan aldrig ägde rum kan nog sammanfattas med två ord: Bush och Irak. USA:s minst sagt vansinniga invasion gav vänstern en ny sak att flockas runt (ehuru med förenklade och förenklande paroller: ”Stoppa oljekriget”) samtidigt som man i den ideologiskt överstyrde presidenten fann en minst sagt värdig motståndare, lika tacksam att karikera som lätt att avsky. (Och alltmer nostalgiskt låsta vid sin guldålder på 70-talet tittade många på Bagdad och såg inte annat än… Saigon. Det fruktansvärda inbördeskrig som USA:s invasion utlöste blev länge ignorerat eller bagatelliserat.) Och vänstern kunde bara rusa vidare, och på så sätt följa sin gamla historia att inte missa ett tillfälle att missa ett tillfälle. Man drar istället runt som en slagen armé, på ständig jakt efter ett nytt slagfält där de skingrade skarorna skulle kunna samlas på nytt.

Att det verkligen sker en långsam men stadig försvagning av vänstern står nog klart. Petter Larsson rapporterar från det nu pågående World Social Forum i Nairobi, att ”den socialistiska vänstern är nästan osynlig” där, ”I stället dominerar kyrkorna”. (Vänstern antyds vara rätt ointresserad av ”det långsiktiga, oglamorösa arbetet mot den globala fattigdomen. Och I Afrika finns heller ”inga fräcka gerillagrupper att frottera sig med, inte ens något välorganiserat militant industriproletariat, och inga karismatiska ledare, ingen Chávez eller Lula”.) Och i Le Monde diplomatique skriver den gediget Bush-kritiske Alexander Cockburn om hur vänstern i USA förlorat sig i olika tokstolliga konspirationsteorier kring den 11 september: ”These days a dwindling number of leftists learn their political economy from Marx. Into the theoretical and strategic void has crept a diffuse, peripatetic conspiracist view of the world”.

Till dels handlar vänsterns kris, som så ofta i historien, om en rätt naturlig överströmning av energier och människor till nya fält och nya rörelser: miljöfrågan, feminismen. Till dels om en rörelse som förlorat kontakt med sina egna idémässiga rötter. (Och med detta avser jag inte marxismen, utan upplysningen.) För det som anas i slutet på denna utveckling är vänster reducerat till ett adjektiv, förfallet till en attityd. (30 januari 2007)

PS. Att folk som kallar sig radikala tar ställning för Irans kärnvapenupprustning är ett närmast övertydligt bevis på den förvirring som härskar inom vänstern just nu. Och i senaste numret av New Left Review gör Göran Therborn en analys av vänsterns nuvarande problem, och kommer även han fram till att marxismen är död. (Se även denna blänkare i ämnet av Anders Ehnmark.) Och Rakel Chukri skriver i Sydsvenskan om de senaste utbrottet av den infantila krossa-fönster-radikalismen (nu kring ungdomens hus i Köpenhamn), och kommer in på det uppenbart narcissistiska elementet i dessa låtsasuppror, att ”genom att ständigt sätta sig själva i fokus blir kampen till något större och mer dramatiskt än vad den egentligen är”.

PPS. För ett exempel på detta med vänster som börjat tömmas på sitt idémässiga innehåll och förfallit till tom gest, se denna intervju med ”Jonas”, en svensk aktivist som deltagit ett av de nu närmast rituella protesterna mot ett toppmöte (denna gång G8). Citat: ”Jonas säger att han inte är speciellt politiskt intresserad, han vet att ‘G8 vill diktera villkoren för resten av världen’, men hängde ändå med till Rostock. – Det är action, kul att se. Drag liksom, säger han och skrattar.

%d bloggare gillar detta: