Archive for januari, 2007

h1

Saker att göra utan ström

söndag, 14 januari 2007

Körande i bilen genom den virvlande, piskande snön passerar jag ett backkrön, och något har förändrats. Det är lite granna som att komma in i en annan värld, 400 år yngre. Elektriciteten har plötsligt gått, och landskapet är helt och fullständigt nedmörkat. Det enda som bryter av mot allt det svarta är det svaga, guldfärgade återskenet från stearinljus som anas i vissa av husen jag passerar. Det är samma klärobskyr som i en målning av de la Tour.

Det är slående hur raskt ens vardag förändras. Självklarheter – som värme – kräver plötsligt en hel massa arbete. Man blir kastad åter till en vardag som känns närmast tidlös. För mig, som har ett minne av ett liv före televisionen är detta tillstånd inte vidare problematiskt. Jag bär ved, läser, skriver med blyertspenna i min anteckningsbok och lyssnar på radio. Men barnen är helt vilsna. Nästan alla sysslor de har är på något vis kopplade till elektricitet. (Mitt förlag att pröva på ett brädspel blir bortfnyst.) Yngste sonen väljer i sin frustration att gå till sängs. Den nyckfulla datorn är helt och fullt död, men bokhyllan står där, som alltid sprakande, ett bokstavsdrivet kraftverk.

Annonser
h1

Goode-bye-ee!

fredag, 12 januari 2007

Det är ett typiskt fall av en melodi som fastnar i skallen och som bara vägrar att ge sig av: jag sjunger refrängen igen och igen, omgivningen kvider förgäves om nåd. Det otypiska är dock låtens ålder: den skrevs 1915, och sjöngs ofta av brittiska soldater som marscherade ut i Första Världskriget. Och den går också att ladda ned (alldeles gratis, i MP3-format) i en version gjord, just det, 1918. Så nu har jag en 88 år gammal inspelning i min Zen! Är det någon som slår det, tro? ”Bonsoir old thing, cheer-i-o, chin, chin, Nah-poo, toodle-oo, Goodbye-ee.”

h1

Självporträttet på min vägg

onsdag, 10 januari 2007

Min definition på ett privatbibliotek är en samling så omfångsrik att det i den är möjligt att hitta verk som man glömt bort att man hade. Blicken åker snabbt längs raderna av titelryggar, gör en tvärnit: titta där, ja. Jag har svårt att göra mig av med några böcker. Dels för att de faktiskt är arbetsredskap, dels av sentimentala skäl.

När jag grisar runt i antikvariatens lådor kan jag sällan motstå impulsen att köpa böcker som pojkversionen av mig själv en gång läste med glädje. Så insprängda här och där bland den vuxna människans volymer finns dessa snart 40-åriga reminiscenser, som färgklickar: bredvid Katarina Frostenssons ”Joner” står ”Agaton Sax och den ljudlösa sprängämnesligan”, bredvid Tom Wolfes ”The Painted Word” ”Begums 500 miljoner”, och bredvid Verner von Heidenstams ”Hans Alienus” sticker ”Ture Sventon i Stockholm” fram. Jag skrattar till när jag i en annan hylla hittar ett tummat exemplar av Sigurd Tullbergs ”Vandring bland frimärken” och när jag slår upp den tunga ”Harpers Pictorial History of the Civil War” känner jag igen bilder jag för första gången skådade på det lilla biblioteket i Boden för runt fyra decennier sedan.

Ens boksamling är givetvis något synnerligen privat, som i sig rymmer en rad olika tidsskikt. Jag vill gärna bevara det stratigrafiska momentet. För tillsammans tecknar alla de här volymerna ett porträtt av mig själv, inte som ett foto, i form av ett enskilt, fruset ögonblick, utan istället som en slags tidens summa. Och just därför så mycket sannare.

h1

Om ”Snapphanar”

måndag, 8 januari 2007

Årets dramasatsning i SVT, ”Snapphanar”, är ett stycke historisk rappakalja. Att som 1600-talshistoriker pipa över klichéer och lista detaljfel känns som ett överflödigt pedanteri när den stora helheten är en sådan femstjärnors katastrof. Det värsta, och riktigt oförlåtliga, är nämligen den underliggande tankefiguren: att kriget på 1670-talet handlade om de enade skåningarnas kamp för friheten. Inget i detta stämmer: striden handlade inte om frihet i vår mening, de som kämpade mot den svenska armén var inte vidare enade och dessutom är det tveksamt huruvida ”skåningar” är en vidare meningsfull kategori i sammanhanget.

Vad gäller det sistnämnda är det, som Hanne Sanders påpekat i denna utmärkta artikel, märkligt att notera att det skånska i serien definieras på ett klassiskt nationalistiskt vis, ”det har ett språk, en historia och en kamp, där den etniska gemenskapen är viktigare än interna konflikter”. (Och, vill jag gärna tillägga, känslan av att vara ett offer för mörka krafter utifrån.) Kommentarer från ansvarigt håll ger vid handen att man i denna skröna ser en parallell till samtida händelser, som Balkankrigen, och Jesper Högström i Expressen – som vanligt vilse i pannkakan när han lämnat sin fotbollsplan – finner i serien en påminnelse om att ”Krajina och Darfur har legat på skandinavisk mark en gång”.

Att man över den här historiska verkligheten lägger en anakronistisk schablon är trist men inte vidare förvånande: all historisk fiktion handlar ytterst om samtiden. Dock görs detta till priset av en minst sagt olycklig återmytologisering av det förflutna. För det som är så ironiskt med ”Snapphanar”, är att serien manar fram just de etniskt-nationalistiska spöken man säger sig besvärja.

h1

Kärlek som rikedom och brist

tisdag, 2 januari 2007

Läser i André Comte-Sponvilles bok om dygder, kapitlet om Renheten:

”Det finns en kärlek som tar, och den är oren. Det finns en kärlek som ger eller betraktar, och den är renhet. Älska, älska riktigt, älska på ett rent sätt är inte att ta: älska är att betrakta, acceptera, ge och förlora, det är att glädja sig över det man inte kan äga, glädjas över det som fattas oss (eller skulle fattas om man ville äga det), över det som gör oss oändligt fattiga, och det är det enda goda och den enda rikedomen. Moderns absoluta fattigdom vid barnets säng: hon äger ingenting, eftersom barnet är allt och hon inte äger det.”

h1

Aristoteles och vägbomben

måndag, 1 januari 2007

Drömde att jag var tillbaka i Irak. Jag åker i det högra framsätet på en humwee, längs en solbakad väg, när en IED exploderar. Jag uppfattar trycket, men inte ljudet (allt blir tyst: smällen har gjort mig döv), hela fordonet kränger kraftigt, dörrarna flyger upp och hytten fylls av grå rök. När jag tittar ned ser jag att min fot hänger i en konstig vinkel, och jag hinner tänka att det är bara foten, jag sportar ändå inte så mycket etc, men när jag griper efter den med min högra hand går det inte. Förstår först inte varför, och försöker igen. Så ser jag att alla fingrarna är avklippta. Och här vaknar jag.

Aristoteles skriver i Parva Naturalia om drömmar som olika typer av sinnesintryck vilka dröjer kvar även efter det att det yttre objekt som orsakade det ej längre går att förnimma; samt att det också handlar om sinnesintryck som skjuts undan i vaket tillstånd ”precis som en liten eld döljs av en stor”. Men även om modern drömforskning ger Aristoteles mer rätt än, säg Freud, kan det inte hjälpas. Jag söker ändå budskapet. För mig syns det vara ännu en variant av det där banala och lite barnsliga förhandlandet med ödet, då man i sin oro bönar, att om olyckan nu skall drabba, så låt den inte drabba det man värderar högst, och ödet, som vanligt, svarar: beklagar, men det fungerar inte så.