Archive for februari, 2007

h1

Vardagskatastrofer

onsdag, 28 februari 2007

Som för att bevisa något i min egen historiesyn märker jag inget själv, märker knappt ljudet av förbi-ilande ambulanser eller dönet från helikoptrar. Utan larmas av ett telefonsamtal utifrån. Platsen där bussarna kolliderade ligger bara en liten bit norr från den plats där jag bor.

Ändå känner jag mig märkligt ointresserad av katastrofens fysiska manifestationer. (I det glesa snöfallet skymtar jag blåljus och avspärrningar, nyhetsfolk som pulsar fram mot platsen.) Det beror på att jag ännu inte vet något om vem det är som råkat bli offer. Jag känner folk som åker på 811:an varje dag, och jag och alla andra i hushållet nyttjar linjen från tid till annan. Det är först sedan det står klart att mina värsta farhågor EJ blivit besannade, som jag kan tillåta mig att bli analytisk. Fram till den punkten var det skedda helt enkelt för nära – geografiskt, psykologiskt.

h1

Förvissneliga element

måndag, 26 februari 2007

bok-kaos.jpgEtt par nya bokhyllor skänker mig möjlighet att omordna delar av boksamlingen, och för en person med min anala karaktär är detta behagligt; sorterande fyller mig som vanligt med ett märkligt lugn. Men allt får inte plats. Och det är vissa kategorier av böcker som lever farligt. De åker ut genom dörren. För det första: debattböcker. De tillhör litteraturens allra mest förvissneliga element, sprungna som de är i en viss tidsbestämd situation, tunna på fakta men smällfeta på åsikter. För det andra: böcker utan given hemvist: jag vet att jag här avslöjar mitt överdrivna sorteringssinne, men saker som vägrar att falla in i någon enkel kategori åker lätt bort (dit hör denna gång en undersökning om hur det är att doktorera samt en bok om drömtydning). För det tredje: antologier. Detta är bokvärldens svar på shake-‘n-bake och i regel med lika trist och oinspirerande resultat.

Tyvärr älskar särskilt akademiker att delta i antologier, troligtvis för att de dels kräver liten arbetsinsats, dels innebär att man där har en flock att gömma sig i. Kombinationen debattbok och antologi är givetvis fullständigt fatal: sådana skapelser är döda som dörrspikar inom en månad eller två.

h1

Världen sätts i rörelse

lördag, 24 februari 2007

Läser i Johan Wredes fina bok om Johan Runeberg denna enkla definition av den filosofiska idealismen: ”Det som förenade de olika idealistiska betraktelsesätten var att alla vilade på övertygelsen att de immateriella idealen ständigt styrde världsförloppen”.

Det kan jag som ex-marxist skriva under på, med det tillägget att det materiella sätter ramen. Men visst är det idéerna som ger energin sin riktning. De båda världskrigen hade sina frön i illusioner och missförstånd, de största folkmorden likaså. Och så kommer det vara även när nästa stora, människoskapade katastrof faller över oss.

h1

Jag söker mig

onsdag, 21 februari 2007

Har lagt ut en text om detta att åka hem i Textarkivet. Tillåter mig att citera ett stycke: ”Denna resa hem görs dock med insatser som blir större för vart år som går. Man reser tillbaka, på omedveten jakt efter sin ungdom. Jag söker Mig. Det har blivit en given del av ritualen: att stå och vädra i en trappuppgång och känna hur något rör sig i minnet, att söka tyda halvt utsuddat klotter på en skolvägg, att köra sakta förbi en gammal flickväns hus. Ändå blir det nästan ofelbart så att Mig hittar Jag. Jag blir påmind om hur tiden gått, jag kan mäta min egen ålder i de förändringar som går att notera i stadens utseende och mina vänners ansikten. Vi hoppas på något som redan har passerat. Hembygden är det vi lämnat bakom oss, det är det hem vi aldrig kan återvända till, hur mycket vi än vill.” Hela texten står att läsa här.

h1

Där allting började

tisdag, 20 februari 2007

Råkade på ett gammalt fotografi, taget i mitt studentrum på Studentvägen 34 i Uppsala under någon av de första månaderna av 1980 – hade just flyttat ned från Boden. Jag kommer på mig att tänka: ”Hmm, var är datorn?”; men det enkla skälet att där inte fanns någon är att givetvis, att då hade dessa maskiner ännu en fyra-fem år till sitt genombrott.

mitt_skrivbord_1980.JPG mitt_skrivbord_1988.JPG

Jämför med den andra bilden, tagen i vår lilla studentlägenhet på Studentvägen 17 – nummer 1713. (Det är från december 1988, och jag har precis inlett arbetet på ”Ofredsår”). Men så självklara har de nu blivit för oss, att ett skrivbord utan dator verkar … tomt, naket. Som vore det i väntan på något. Som behövde skapandet denna yttre instans. Men vad är det som den tränger ut? Det mest intressanta är dock inte detta. Det är istället skrivbordet som en bild av en ung man i väntan på sin bestämning.

h1

Den goda neurosen

måndag, 19 februari 2007

En god vän ringde, bedrövad. På resa hem till Sverige efter ett jobb hade han blivit bestulen på sin bärbara dator, som rymde bland annat hans nya roman. Jag gav ifrån mig ett förfärat litet skrik, frågade: ”Men du har väl backup?” ”Jo, ja – jag använder min Ipod till det, men…”. Han tvekade. ”Men vadå?” ”Jag förvarade min Ipod tillsammans med datorn.”

Hur kan man vara så förfärande ångestfri att man lägger originalmanuset och kopian i samma väska, och sedan langar iväg dem båda!? Inte jag i alla fall. Därtill är jag på tok för neurotisk. Jag minns när jag slutförde ”Den oövervinnerlige”. Då tog jag en backup, som jag bar upp till huset, samtidigt som jag tog den backup som var i huset och gömde den i bilen, varefter jag avrundade det hela med att bära ned den backup som var i bilen till skrivarstugan. Denna procedur upprepade jag troget varenda dag. Tripp, trapp, trull. Dessutom hade jag – och har än idag – ett program som tog kopior av alla ändrade filer var fjärde minut. Mer än så skulle jag alltså inte förlora om strömmen bröts. Detta är nämligen min stora skräck: att förlora ett manus.

Allt detta skulle jag berättat för honom, om jag inte hört hur förkrossad han var.

h1

Om handslag

fredag, 16 februari 2007

Ursprunget till hälsningsgesten att skaka hand förlorar sig i forntidens dimmor. En allmänt spridd tolkning är att det från början var ett sätt att visa för en främling att man inte var beväpnad: ”Här är min tomma hand – se”. När gesten går att se i medeltida material är den redan en fast etablerad ritual, och har ungefär samma betydelse som idag. Där den alltså symboliserar ett möte mellan någorlunda jämlikar – jämför gesten att kyssa på hand.

Jag förstod tidigt att min första bok hade en bred läsekrets rent socialt, just utifrån alla de handslag jag utbytte i samband med biblioteksbesök och signeringar. Hur hård eller sliten ens hand skvallrar om vad man arbetar med. En viss typ av hand verkar dock vara på utdöende. De brukar ofta sitta på äldre författare, och de är stora och samtidigt förbluffande varmt mjuka: det känns lite granna som att krama en sådan där stressboll av gummi.

Precis som de flesta jämnåriga män har jag nu fått samma händer som min egen mamma hade när jag var barn: torra, nariga och spruckna av allt slabb med matlagning, disk och starka rengöringsmedel. Men när man griper en sådan där mjuk labb, så förstår man att detta är en person som aldrig varit i närheten av en skurhink. Inför en sådan hjälplöshet kan man inte känna annat än ömhet.

Det påminner mig om en av de gånger jag träffade Vilhelm den II:s sonsonson i Madrid, Franz Vilhelm. Han berättade om hur han som nioåring en natt vaknade upp i barnkammaren, och irrade sig in i en okänd del av slottet. Där kom han så in i ett skarpt upplyst rum, klätt med kakel och fyllt med märkliga, bisarra föremål. Och han blev rädd och grät. Hans nanny tröstade honom, berättade att det alls inte var något farligt, utan förklarade istället rummets funktion. Det var ett kök. Han hade inte sett ett sådant förut.