Vardagskatastrofer

Som för att bevisa något i min egen historiesyn märker jag inget själv, märker knappt ljudet av förbi-ilande ambulanser eller dönet från helikoptrar. Utan larmas av ett telefonsamtal utifrån. Platsen där bussarna kolliderade ligger bara en liten bit norr från den plats där jag bor.

Ändå känner jag mig märkligt ointresserad av katastrofens fysiska manifestationer. (I det glesa snöfallet skymtar jag blåljus och avspärrningar, nyhetsfolk som pulsar fram mot platsen.) Det beror på att jag ännu inte vet något om vem det är som råkat bli offer. Jag känner folk som åker på 811:an varje dag, och jag och alla andra i hushållet nyttjar linjen från tid till annan. Det är först sedan det står klart att mina värsta farhågor EJ blivit besannade, som jag kan tillåta mig att bli analytisk. Fram till den punkten var det skedda helt enkelt för nära – geografiskt, psykologiskt.

Förvissneliga element

Ett par nya bokhyllor skänker mig möjlighet att omordna delar av boksamlingen, och för en person med min anala karaktär är detta behagligt; sorterande fyller mig som vanligt med ett märkligt lugn. Men allt får inte plats. Och det är vissa kategorier av böcker som lever farligt. De åker ut genom dörren. För det första: debattböcker. De tillhör litteraturens allra mest förvissneliga element, sprungna som de är i en viss tidsbestämd situation, tunna på fakta men smällfeta på åsikter. För det andra: böcker utan given hemvist: jag vet att jag här avslöjar mitt överdrivna sorteringssinne, men saker som vägrar att falla in i någon enkel kategori åker lätt bort (dit hör denna gång en undersökning om hur det är att doktorera samt en bok om drömtydning). För det tredje: antologier. Detta är bokvärldens svar på shake-‘n-bake och i regel med lika trist och oinspirerande resultat.

Tyvärr älskar särskilt akademiker att delta i antologier, troligtvis för att de dels kräver liten arbetsinsats, dels innebär att man där har en flock att gömma sig i. Kombinationen debattbok och antologi är givetvis fullständigt fatal: sådana skapelser är döda som dörrspikar inom en månad eller två.

Världen sätts i rörelse

Läser i Johan Wredes fina bok om Johan Runeberg denna enkla definition av den filosofiska idealismen: ”Det som förenade de olika idealistiska betraktelsesätten var att alla vilade på övertygelsen att de immateriella idealen ständigt styrde världsförloppen”.

Det kan jag som ex-marxist skriva under på, med det tillägget att det materiella sätter ramen. Men visst är det idéerna som ger energin sin riktning. De båda världskrigen hade sina frön i illusioner och missförstånd, de största folkmorden likaså. Och så kommer det vara även när nästa stora, människoskapade katastrof faller över oss.

Jag söker mig

Har lagt ut en text om detta att åka hem i Textarkivet. Tillåter mig att citera ett stycke: ”Denna resa hem görs dock med insatser som blir större för vart år som går. Man reser tillbaka, på omedveten jakt efter sin ungdom. Jag söker Mig. Det har blivit en given del av ritualen: att stå och vädra i en trappuppgång och känna hur något rör sig i minnet, att söka tyda halvt utsuddat klotter på en skolvägg, att köra sakta förbi en gammal flickväns hus. Ändå blir det nästan ofelbart så att Mig hittar Jag. Jag blir påmind om hur tiden gått, jag kan mäta min egen ålder i de förändringar som går att notera i stadens utseende och mina vänners ansikten. Vi hoppas på något som redan har passerat. Hembygden är det vi lämnat bakom oss, det är det hem vi aldrig kan återvända till, hur mycket vi än vill.” Hela texten står att läsa här.

Där allting började

Råkade på ett gammalt fotografi, taget i mitt studentrum på Studentvägen 34 i Uppsala under någon av de första månaderna av 1980 – hade just flyttat ned från Boden. Jag kommer på mig att tänka: ”Hmm, var är datorn?”; men det enkla skälet att där inte fanns någon är att givetvis, att då hade dessa maskiner ännu en fyra-fem år till sitt genombrott.

Jämför med den andra bilden, tagen i vår lilla studentlägenhet på Studentvägen 17 – nummer 1713. (Det är från december 1988, och jag har precis inlett arbetet på ”Ofredsår”). Men så självklara har de nu blivit för oss, att ett skrivbord utan dator verkar … tomt, naket. Som vore det i väntan på något. Som behövde skapandet denna yttre instans. Men vad är det som den tränger ut? Det mest intressanta är dock inte detta. Det är istället skrivbordet som en bild av en ung man i väntan på sin bestämning.

Den goda neurosen

En god vän ringde, bedrövad. På resa hem till Sverige efter ett jobb hade han blivit bestulen på sin bärbara dator, som rymde bland annat hans nya roman. Jag gav ifrån mig ett förfärat litet skrik, frågade: ”Men du har väl backup?” ”Jo, ja – jag använder min Ipod till det, men…”. Han tvekade. ”Men vadå?” ”Jag förvarade min Ipod tillsammans med datorn.”

Hur kan man vara så förfärande ångestfri att man lägger originalmanuset och kopian i samma väska, och sedan langar iväg dem båda!? Inte jag i alla fall. Därtill är jag på tok för neurotisk. Jag minns när jag slutförde ”Den oövervinnerlige”. Då tog jag en backup, som jag bar upp till huset, samtidigt som jag tog den backup som var i huset och gömde den i bilen, varefter jag avrundade det hela med att bära ned den backup som var i bilen till skrivarstugan. Denna procedur upprepade jag troget varenda dag. Tripp, trapp, trull. Dessutom hade jag – och har än idag – ett program som tog kopior av alla ändrade filer var fjärde minut. Mer än så skulle jag alltså inte förlora om strömmen bröts. Detta är nämligen min stora skräck: att förlora ett manus.

Allt detta skulle jag berättat för honom, om jag inte hört hur förkrossad han var.

Om handslag

Ursprunget till hälsningsgesten att skaka hand förlorar sig i forntidens dimmor. En allmänt spridd tolkning är att det från början var ett sätt att visa för en främling att man inte var beväpnad: ”Här är min tomma hand – se”. När gesten går att se i medeltida material är den redan en fast etablerad ritual, och har ungefär samma betydelse som idag. Där den alltså symboliserar ett möte mellan någorlunda jämlikar – jämför gesten att kyssa på hand.

Jag förstod tidigt att min första bok hade en bred läsekrets rent socialt, just utifrån alla de handslag jag utbytte i samband med biblioteksbesök och signeringar. Hur hård eller sliten ens hand skvallrar om vad man arbetar med. En viss typ av hand verkar dock vara på utdöende. De brukar ofta sitta på äldre författare, och de är stora och samtidigt förbluffande varmt mjuka: det känns lite granna som att krama en sådan där stressboll av gummi.

Precis som de flesta jämnåriga män har jag nu fått samma händer som min egen mamma hade när jag var barn: torra, nariga och spruckna av allt slabb med matlagning, disk och starka rengöringsmedel. Men när man griper en sådan där mjuk labb, så förstår man att detta är en person som aldrig varit i närheten av en skurhink. Inför en sådan hjälplöshet kan man inte känna annat än ömhet.

Det påminner mig om en av de gånger jag träffade Vilhelm den II:s sonsonson i Madrid, Franz Vilhelm. Han berättade om hur han som nioåring en natt vaknade upp i barnkammaren, och irrade sig in i en okänd del av slottet. Där kom han så in i ett skarpt upplyst rum, klätt med kakel och fyllt med märkliga, bisarra föremål. Och han blev rädd och grät. Hans nanny tröstade honom, berättade att det alls inte var något farligt, utan förklarade istället rummets funktion. Det var ett kök. Han hade inte sett ett sådant förut.

Till skuggornas värld

Nu försvinner de allra sista. I mars förra året dog den sista kvinnliga veteranen från första världskriget, Alice Baker, 107 år gammal; hon reparerade flygplan åt RAF. Den 16 januari dog en av de sista franska veteranerna, Rene Riffaud, 108 år gammal; under kriget tillhörde denne tunisienfödde man ett artilleriförband. Och den 29 januari avled Robert Meier, 109 år gammal; under kriget gjorde han tjänst som infanterist på västfronten och var dessutom en av de sista nu levande som träffat kejsare Vilhelm II personligen.

Bara under årets första månader har 10 veteraner från 1914-1918 avlidit. Nu återstår det i hela värden sammanlagt 39 personer som deltog i det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred. I denna takt kommer troligtvis alla vara borta innan det här året är till ända.

 

Vad innebär det när en händelse på detta vis bokstavligen talat går ur mannaminne?

Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: ”så var det inte”. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart – historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar.

Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: ”De måste ha varit galna!”

Förberedelsens stilla lycka

Som den extrema rutinmänniska jag är, har jag alltid tyckt om att förbereda mig. Minns redan hur jag under tiden i lumpen alltid följde en särskild ritual på kvällen före någon stor övning: hur jag packade ryggsäcken enligt en viss ordning, lade ut den gråa vinteruniformen, radade upp långkalsonger, strumpor och sockar, rakade mig och till sist stoppade en rulle Lakrisal i vardera bröstfickan. Allt jag kunde göra var nu gjort. Den här anala rutinen stillade mig, och jag somnade lugnt.

Var häromdagen på Svanströms, köpte skrivarpapper, pennor (fyra svart Pilot VBall 0.5), postitlappar, klister, tejp, nya mappar. När jag kom ut i februarisolen med en kasse i en handen och en tung låda med ohålat skrivarpapper i den andra fylldes jag igen av den där stilla lyckan. Nu är jag redo; nu är jag beredd på det där okända nya.

Innan jag hann lasta in allt i bilen, genomfors dock den här känslan av en kall tanke: är inte detta utslag av hybris? Åtminstone pappren. Åtminstone att köpa så här otroligt MYCKET papper. Lådan är ett antagande: jag kommer att skriva m-a-s-s-o-r. Kommer makterna att tolerera detta övermod?

Bok bortskänkes

Min senaste bok heter ”Spegelscener” och har du inte hört talas om är det inte underligt, för den har inte sålts i bokhandeln. Den har istället tryckts i en begränsad upplaga av Albert Bonniers Förlag, som sedan gett bort den som s.k. Julbok till anställda, kontakter och andra.

Boken handlar om mina erfarenheter som krigskorrespondent i fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och nu senast Irak 2005. Man skall dock inte se ”Spegelscener” som ett reportage, för i centrum står mina egna, högst personliga upplevelser. Den innehåller delar av artiklar som tryckts i dessa tidningar, samt texter som det aldrig fanns plats för att trycka – eller som helt enkelt var för personliga.

Denna bok var nämligen tänkt att bli ett privattryck, alltså betalad och mångfaldig i några hundra exemplar, på egen bekostnad. Jag tänkte – och tänker fortfarande – att texten egentligen inte var av intresse för någon större läsekrets. (De läsare som fanns framför mig när jag skrev den var mina barn, som nu blivit så stora att de på olika vis börjat ställa frågor – inte minst kritiska – varför jag gjort dessa resor.)

Till min glädje erbjöd sig dock Bonniers att ge ut den som så kallad Julbok, en lösning som gav mig privattryckets alla fördelar (begränsad upplaga, ingen försäljning i bokhandeln) men utan dess nackdelar (det vill säga, jag slapp betala tryckningen själv). Klicka här om du vill ladda ned den. Det är alldeles gratis. Jag är mycket tilltalad av idén med privattryck. Allt en författare skriver är sannerligen inte avsett för en större läsekrets.

PS om Pinglor och bjällror

Vad gäller Windows Vista, visar sig verkligheten vara än värre än jag kunnat föreställa mig. I den här artikeln av Peter Gutman, professor och datakrypteringsexpert på Nya Zeeland, visas att det verkligen FINNS en hård kärna bakom allt det där bedårande nya tingeltanglet, nämligen ett radikalt försök att bygga in en spärr mot användning av visst kopieskyddat material i själva operativsystemet; en lösning som i förlängningen skulle befria de multinationella film- och musikbolagen från deras ständiga huvudvärk över fildelning och piratkopiering.

Jag är helt för skydd av upphovsrätten, men i detta fall är medicinen värre än sjukdomen. För inbäddat bak Vistas tjocka sockerhölje lurar ett riktigt giftpiller. Kopieskyddet har nämligen byggts upp med hjälp av ett antal kolossalt prestandaslukande datarutiner (redan nu har tester visat att Vista har SÄMRE prestanda än XP vad gäller vissa spel) samt en potentiellt livsfarlig instabilitet i systemet som sådant. Det kan bland annat leda till att du får köpa alla de där filmerna och skivorna du vill spela i datorn en gång till. (Dessutom, skratta så lagomt alla ni som har datorer med andra operativsystem: som det är uppbyggt kommer det kunna påverka alla andra system som någonsin kommer i kontakt med en Vistadator – även Mac-ar och LINUX-burkar.)

Varför? Gutman tror INTE att initiativet kommer från Hollywood, utan från Microsoft själva: ”The only reason I can imagine why Microsoft would put its programmers, device vendors, third-party developers, and ultimately its customers, through this much pain is because once this copy protection is entrenched, Microsoft will completely own the distribution channel.” Vad är det reklamen för Vista säger? ”En ny värld av underhållning öppnar sig hemma hos dig”. Jo, det verkar inte bättre.

Varför, varför, varför…

tycker jag att det här är så kul?

Jag som alltid tänkt att jag var en person med sån där sofistikerad humor. Icke då. (Jycken klarar bara inte av att hålla två tankar samtidigt i huvudet.)

Pinglor och bjällror

Nu har Microsofts nya operativsystem Vista börjat säljas, och jag tänker då tusan inte skaffa det. Inte i brådrasket i alla fall. Jag är en gammal Microsoftkund (ända sedan mitten av 80-talet då jag kämpade, icke utan framgång, med gamla DOS, på grönlysande bildskärm med ASCII-teckensgrafik). Och XP var utan tvekan en stort steg framåt jämfört med 98:an, inte minst vad gäller stabiliteten. Men jag tänker inom överskådlig tid sitta nöjd med just XP. För vad missar jag om jag ej går över till Vista? Mest bara ren kosmetika verkar det som. Yta, förpackning. Dessa är nyheterna som räknas upp i DN i tisdags: ”Timglaset är ersatt med en snurrande blå cirkel… De gamla Windowsljuden är ersatta med nya mer diskreta ljud… Nya bakgrundsbilder och ikoner…” Dessutom – här rullar trummorna förväntansfullt – ”Mejlprogrammet Outlook Express har döpts om till Windows Mail”. Pinglor och bjällror.

Bockfoten anas alltför tydligt. Microsoft lever gott på sina operativsystem, men då de inte kan bygga in sönderfall och åldrande i sina produkter (som t.ex. bilindustrin) måste de istället återuppfinna hjulet, och med hjälp av massiv marknadsföring på nytt sälja det till oss. I slutändan tvingas vi dessutom lägga pengar inte bara på det nya operativsystemet utan fastmer på nya datorer. Tänk om rörmokare fick fatt på den här affärsidén? Då skulle de återvända till en vart femte år och under stort buller, bång och orerande om fantastiska nyheter riva ut alla ledningar ur väggarna, vare sig de fungerade eller ej. Och det enda märkbara man skulle få för besväret och den saftiga notan skulle vara SÅ mycket snyggare spolknappar på toan.