h1

Till skuggornas värld

tisdag, 13 februari 2007

Nu försvinner de allra sista. I mars förra året dog den sista kvinnliga veteranen från första världskriget, Alice Baker, 107 år gammal; hon reparerade flygplan åt RAF. Den 16 januari dog en av de sista franska veteranerna, Rene Riffaud, 108 år gammal; under kriget tillhörde denne tunisienfödde man ett artilleriförband. Och den 29 januari avled Robert Meier, 109 år gammal; under kriget gjorde han tjänst som infanterist på västfronten och var dessutom en av de sista nu levande som träffat kejsare Vilhelm II personligen.

Bara under årets första månader har 10 veteraner från 1914-1918 avlidit. Nu återstår det i hela värden sammanlagt 39 personer som deltog i det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred. I denna takt kommer troligtvis alla vara borta innan det här året är till ända.

 

jerriesb.jpg

Vad innebär det när en händelse på detta vis bokstavligen talat går ur mannaminne?

Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: ”så var det inte”. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart – historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar.

Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: ”De måste ha varit galna!”

Advertisements

One comment

  1. […] det är nu bara en handfull personer kvar som kan säga "jag var där". Nu försvinner de allra sista, konstaterade Peter Englund häromåret. De allra sista veteranerna är långt […]



Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: