h1

Om handslag

fredag, 16 februari 2007

Ursprunget till hälsningsgesten att skaka hand förlorar sig i forntidens dimmor. En allmänt spridd tolkning är att det från början var ett sätt att visa för en främling att man inte var beväpnad: ”Här är min tomma hand – se”. När gesten går att se i medeltida material är den redan en fast etablerad ritual, och har ungefär samma betydelse som idag. Där den alltså symboliserar ett möte mellan någorlunda jämlikar – jämför gesten att kyssa på hand.

Jag förstod tidigt att min första bok hade en bred läsekrets rent socialt, just utifrån alla de handslag jag utbytte i samband med biblioteksbesök och signeringar. Hur hård eller sliten ens hand skvallrar om vad man arbetar med. En viss typ av hand verkar dock vara på utdöende. De brukar ofta sitta på äldre författare, och de är stora och samtidigt förbluffande varmt mjuka: det känns lite granna som att krama en sådan där stressboll av gummi.

Precis som de flesta jämnåriga män har jag nu fått samma händer som min egen mamma hade när jag var barn: torra, nariga och spruckna av allt slabb med matlagning, disk och starka rengöringsmedel. Men när man griper en sådan där mjuk labb, så förstår man att detta är en person som aldrig varit i närheten av en skurhink. Inför en sådan hjälplöshet kan man inte känna annat än ömhet.

Det påminner mig om en av de gånger jag träffade Vilhelm den II:s sonsonson i Madrid, Franz Vilhelm. Han berättade om hur han som nioåring en natt vaknade upp i barnkammaren, och irrade sig in i en okänd del av slottet. Där kom han så in i ett skarpt upplyst rum, klätt med kakel och fyllt med märkliga, bisarra föremål. Och han blev rädd och grät. Hans nanny tröstade honom, berättade att det alls inte var något farligt, utan förklarade istället rummets funktion. Det var ett kök. Han hade inte sett ett sådant förut.

Annonser
%d bloggare gillar detta: