Den goda neurosen

En god vän ringde, bedrövad. På resa hem till Sverige efter ett jobb hade han blivit bestulen på sin bärbara dator, som rymde bland annat hans nya roman. Jag gav ifrån mig ett förfärat litet skrik, frågade: ”Men du har väl backup?” ”Jo, ja – jag använder min Ipod till det, men…”. Han tvekade. ”Men vadå?” ”Jag förvarade min Ipod tillsammans med datorn.”

Hur kan man vara så förfärande ångestfri att man lägger originalmanuset och kopian i samma väska, och sedan langar iväg dem båda!? Inte jag i alla fall. Därtill är jag på tok för neurotisk. Jag minns när jag slutförde ”Den oövervinnerlige”. Då tog jag en backup, som jag bar upp till huset, samtidigt som jag tog den backup som var i huset och gömde den i bilen, varefter jag avrundade det hela med att bära ned den backup som var i bilen till skrivarstugan. Denna procedur upprepade jag troget varenda dag. Tripp, trapp, trull. Dessutom hade jag – och har än idag – ett program som tog kopior av alla ändrade filer var fjärde minut. Mer än så skulle jag alltså inte förlora om strömmen bröts. Detta är nämligen min stora skräck: att förlora ett manus.

Allt detta skulle jag berättat för honom, om jag inte hört hur förkrossad han var.