Archive for februari, 2007

h1

Till skuggornas värld

tisdag, 13 februari 2007

Nu försvinner de allra sista. I mars förra året dog den sista kvinnliga veteranen från första världskriget, Alice Baker, 107 år gammal; hon reparerade flygplan åt RAF. Den 16 januari dog en av de sista franska veteranerna, Rene Riffaud, 108 år gammal; under kriget tillhörde denne tunisienfödde man ett artilleriförband. Och den 29 januari avled Robert Meier, 109 år gammal; under kriget gjorde han tjänst som infanterist på västfronten och var dessutom en av de sista nu levande som träffat kejsare Vilhelm II personligen.

Bara under årets första månader har 10 veteraner från 1914-1918 avlidit. Nu återstår det i hela värden sammanlagt 39 personer som deltog i det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred. I denna takt kommer troligtvis alla vara borta innan det här året är till ända.

 

jerriesb.jpg

Vad innebär det när en händelse på detta vis bokstavligen talat går ur mannaminne?

Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: ”så var det inte”. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart – historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar.

Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: ”De måste ha varit galna!”

Annonser
h1

Förberedelsens stilla lycka

torsdag, 8 februari 2007

Som den extrema rutinmänniska jag är, har jag alltid tyckt om att förbereda mig. Minns redan hur jag under tiden i lumpen alltid följde en särskild ritual på kvällen före någon stor övning: hur jag packade ryggsäcken enligt en viss ordning, lade ut den gråa vinteruniformen, radade upp långkalsonger, strumpor och sockar, rakade mig och till sist stoppade en rulle Lakrisal i vardera bröstfickan. Allt jag kunde göra var nu gjort. Den här anala rutinen stillade mig, och jag somnade lugnt.

Var häromdagen på Svanströms, köpte skrivarpapper, pennor (fyra svart Pilot VBall 0.5), postitlappar, klister, tejp, nya mappar. När jag kom ut i februarisolen med en kasse i en handen och en tung låda med ohålat skrivarpapper i den andra fylldes jag igen av den där stilla lyckan. Nu är jag redo; nu är jag beredd på det där okända nya.

Innan jag hann lasta in allt i bilen, genomfors dock den här känslan av en kall tanke: är inte detta utslag av hybris? Åtminstone pappren. Åtminstone att köpa så här otroligt MYCKET papper. Lådan är ett antagande: jag kommer att skriva m-a-s-s-o-r. Kommer makterna att tolerera detta övermod?

h1

Bok bortskänkes

tisdag, 6 februari 2007

Min senaste bok heter ”Spegelscener” och har du inte hört talas om är det inte underligt, för den har inte sålts i bokhandeln. Den har istället tryckts i en begränsad upplaga av Albert Bonniers Förlag, som sedan gett bort den som s.k. Julbok till anställda, kontakter och andra.

Boken handlar om mina erfarenheter som krigskorrespondent i fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och nu senast Irak 2005. Man skall dock inte se ”Spegelscener” som ett reportage, för i centrum står mina egna, högst personliga upplevelser. Den innehåller delar av artiklar som tryckts i dessa tidningar, samt texter som det aldrig fanns plats för att trycka – eller som helt enkelt var för personliga.

peter-4_paul-hansenb.jpg

Denna bok var nämligen tänkt att bli ett privattryck, alltså betalad och mångfaldig i några hundra exemplar, på egen bekostnad. Jag tänkte – och tänker fortfarande – att texten egentligen inte var av intresse för någon större läsekrets. (De läsare som fanns framför mig när jag skrev den var mina barn, som nu blivit så stora att de på olika vis börjat ställa frågor – inte minst kritiska – varför jag gjort dessa resor.)

Till min glädje erbjöd sig dock Bonniers att ge ut den som så kallad Julbok, en lösning som gav mig privattryckets alla fördelar (begränsad upplaga, ingen försäljning i bokhandeln) men utan dess nackdelar (det vill säga, jag slapp betala tryckningen själv). Klicka här om du vill ladda ned den. Det är alldeles gratis. Jag är mycket tilltalad av idén med privattryck. Allt en författare skriver är sannerligen inte avsett för en större läsekrets.

h1

PS om Pinglor och bjällror

måndag, 5 februari 2007

Vad gäller Windows Vista, visar sig verkligheten vara än värre än jag kunnat föreställa mig. I den här artikeln av Peter Gutman, professor och datakrypteringsexpert på Nya Zeeland, visas att det verkligen FINNS en hård kärna bakom allt det där bedårande nya tingeltanglet, nämligen ett radikalt försök att bygga in en spärr mot användning av visst kopieskyddat material i själva operativsystemet; en lösning som i förlängningen skulle befria de multinationella film- och musikbolagen från deras ständiga huvudvärk över fildelning och piratkopiering.

Jag är helt för skydd av upphovsrätten, men i detta fall är medicinen värre än sjukdomen. För inbäddat bak Vistas tjocka sockerhölje lurar ett riktigt giftpiller. Kopieskyddet har nämligen byggts upp med hjälp av ett antal kolossalt prestandaslukande datarutiner (redan nu har tester visat att Vista har SÄMRE prestanda än XP vad gäller vissa spel) samt en potentiellt livsfarlig instabilitet i systemet som sådant. Det kan bland annat leda till att du får köpa alla de där filmerna och skivorna du vill spela i datorn en gång till. (Dessutom, skratta så lagomt alla ni som har datorer med andra operativsystem: som det är uppbyggt kommer det kunna påverka alla andra system som någonsin kommer i kontakt med en Vistadator – även Mac-ar och LINUX-burkar.)

Varför? Gutman tror INTE att initiativet kommer från Hollywood, utan från Microsoft själva: ”The only reason I can imagine why Microsoft would put its programmers, device vendors, third-party developers, and ultimately its customers, through this much pain is because once this copy protection is entrenched, Microsoft will completely own the distribution channel.” Vad är det reklamen för Vista säger? ”En ny värld av underhållning öppnar sig hemma hos dig”. Jo, det verkar inte bättre.

h1

Varför, varför, varför…

lördag, 3 februari 2007

tycker jag att det här är så kul?

Jag som alltid tänkt att jag var en person med sån där sofistikerad humor. Icke då. (Jycken klarar bara inte av att hålla två tankar samtidigt i huvudet.)

h1

Pinglor och bjällror

torsdag, 1 februari 2007

Nu har Microsofts nya operativsystem Vista börjat säljas, och jag tänker då tusan inte skaffa det. Inte i brådrasket i alla fall. Jag är en gammal Microsoftkund (ända sedan mitten av 80-talet då jag kämpade, icke utan framgång, med gamla DOS, på grönlysande bildskärm med ASCII-teckensgrafik). Och XP var utan tvekan en stort steg framåt jämfört med 98:an, inte minst vad gäller stabiliteten. Men jag tänker inom överskådlig tid sitta nöjd med just XP. För vad missar jag om jag ej går över till Vista? Mest bara ren kosmetika verkar det som. Yta, förpackning. Dessa är nyheterna som räknas upp i DN i tisdags: ”Timglaset är ersatt med en snurrande blå cirkel… De gamla Windowsljuden är ersatta med nya mer diskreta ljud… Nya bakgrundsbilder och ikoner…” Dessutom – här rullar trummorna förväntansfullt – ”Mejlprogrammet Outlook Express har döpts om till Windows Mail”. Pinglor och bjällror.

Bockfoten anas alltför tydligt. Microsoft lever gott på sina operativsystem, men då de inte kan bygga in sönderfall och åldrande i sina produkter (som t.ex. bilindustrin) måste de istället återuppfinna hjulet, och med hjälp av massiv marknadsföring på nytt sälja det till oss. I slutändan tvingas vi dessutom lägga pengar inte bara på det nya operativsystemet utan fastmer på nya datorer. Tänk om rörmokare fick fatt på den här affärsidén? Då skulle de återvända till en vart femte år och under stort buller, bång och orerande om fantastiska nyheter riva ut alla ledningar ur väggarna, vare sig de fungerade eller ej. Och det enda märkbara man skulle få för besväret och den saftiga notan skulle vara SÅ mycket snyggare spolknappar på toan.