h1

Fåfänga och lycka

fredag, 2 mars 2007

bruyere-sm.jpgJean De La Bruyère kallade det en avhandling (Les Charactères de Théophraste), vilket det också i viss mån var – över Aristoteleslärjungen Teophrastes. Det som dock gjorde verket så läst, ja nästan skandaliserat i sin samtid var att boken hade ett bihang, som växte i var ny upplaga efter publiceringen 1688, och vilket läsaren återfann en rad lätt maskerade personporträtt, elaka på gränsen till det infama, föreställande olika kända personer som uppkomlingen Bruyère bland annat mött vid Ludvig XIV:s myllrande hov. Dessutom rymde detta bihang rader med aforismer och moralistiskt färgade reflektioner över livet och människan. Och det är den sistnämnda delen av hans verk som har mest att ge en modern läsare. Där läser jag bland annat:

”Ohövligheten är icke ett själslyte, den är verkan av flera sådana: av dum fåfänga, av okunnighet om vad plikten bjuder, av lättja, av enfald, av tankspriddhet, av ringaktning för andra, av avundsjuka. Den framträder visserligen endast i det yttre, men den blir därför så mycket förhatligare, därför att den är ett synligt och uppenbart fel.”

Och:

”Det är lika svårt att finna en man, som tror sig vara tillräckligt lycklig, som att träffa blygsam, som tror sig vara för olycklig.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: