h1

Om att vara balanserad

måndag, 12 mars 2007

Inte förrän nu har jag haft tid att läsa Martin Hårdstedts ”Finska kriget 1808 – 1809”, och jag finner att det är ett imponerande arbete. Det fyller onekligen en lucka i vår nutida historieskrivning. Denna konflikt är nämligen ett av dessa som definierar vårt land, och det på flera vis. Det ledde till att Finland revs loss från Sverige, samtidigt som det också ändade med att den sittande dynastin avsattes och vi fick en modern författning – det är därför vi firar 6 juni som vår nationaldag.

Om jag skulle karaktärisera Hårdstedts bok med ett ord skulle det vara – balanserad.

Det låter kanske lite småtråkigt.

Det är annars frestande att göra det motsatta, särskilt om man är ung historiker och gärna vill gå genom den mediala ljudvallen. Alltså bli o-balanserad. (Som t.ex. Henrik Arnstad i hans ”Spelaren Christian Günther”.) Det landar en ofelbart i diverse högröstade debatter, som dock är långt mindre publikknipande än man kan tro. Och det förvandlar lätt ens verk till litteraturens motsvarighet till rödmjölk – en färskvara, här idag, borta i morgon.

Hårdstedts bok är balanserad på flera olika vis.

Kompositionen är välavvägd. Vilket den sällan är just vad gäller krigshistoria. Det är nämligen lätt att fastna i den yttre dramatiken – fråga mig! -, i bataljbrak och hästgnägg. Strider och slag är en viktigt del av krig, men det är ingalunda allt. Som en brittisk officer sade till mig nere i Bosnien en gång: amatörer pratar taktik, yrkesmän logistik.

Hos Hårdstedt – som doktorerat i ämnet – spelar detta med hur soldaterna får sin mat och hästarna sitt foder långt större roll än brukligt i sådana här verk. Vilket det också MÅSTE göra, om man verkligen vill förstå varför det gick som det gick. Samtidigt glömmer han inte bort politiken; det är i den kriget har sin upprinnelse, och det är i den som det har sin slut. Skickligt vävs politiken, ekonomin och krigföringen ihop till något som troligtvis är den sannaste bild vi någonsin haft av händelserna 1808-1809.

Samtidigt är hans bild av dramats aktörer också ovanligt återhållsam. Där finns få hjältar och än färre riktiga skurkar. Tillochmed Gustav IV, som historiker nästan regelmässigt gjort till ett slags parodi på Den Korkade Kungen, ett politisk driftkucku i högsta klass, får här ett oväntat nyanserat porträtt. Vad som framträder är istället ett slags moralistisk rättshaverist, en person så långt från en realpolitiker som tänkas kan, som benhårt håller fast vid en linje när den en gång lagts – alltså avståndstagandet till Napoleon – utan att stort bry sig när detta leder riket mot en katastrof. Ingen anpasslighet här inte!

Man kan för övrigt inte undgå att se honom som raka motsatsen till dem som styrde Sveriges under Andra världskriget (alltså Arnstads objekt), personer för vilka detta att hålla landet utanför kriget gick före allt annat – inte minst moralen. Hade de fört en mer upprättstående utrikespolitik som resulterat i att Sverige dragits in i världsbranden, hade vi idag troligtvis kritiserat DEM som korkade och kortsynta moralister. Men, som Fredrik Böök sagt någonstans, karikatyrer kan bara tecknas på levande.

Som historiker har man ett ohyggligt övertag, för man hanterar de döda, och de kan inte säga emot. Och det krävs ett stort mått av självövervinnelse att inte utnyttja detta överläge, att inte göra det förflutna till ett glaspärlespel där man leker ut sina egna fixa idéer. Ytterst handlar det om respekt, om att aldrig glömma att det vi är idag det var de då, och det som de är idag kommer vi snart att bli.

Annonser
%d bloggare gillar detta: