Archive for 24 mars, 2007

h1

Abandonware

lördag, 24 mars 2007

Bara den som spelar dataspel är en riktigt seriös datoranvändare. Som den barnsliga person jag är hade jag också lätt att förlora mig i den här världen. Det första riktiga dataspel jag prövade hette ”Hack” och gick att köra på en mainframe på Uppsala universitet, och jag minns ett antal lördagnätter då jag och Rickard och Janne gått hem från nationen, stannat till i Fysikums datasal och satt där lite på småfyllan, med de pastellfärgade slipsarna på trekvart, och spelade Hack tills det grå gryningsljuset började leta sig in genom fönstren.

rogue.jpg

Spelet var ännu en Dungeons & Dragons-variant, givetvis helt utan ljud och bestående enbart av ASCII-tecken, som rusade runt på den grönskimrande skärmen. (Två av monstren jag minns hette Rostis och Aspa-hasse, och om man manövrerade fel, meddelade datorn: ”Schmuck! Rakt in i väggen”) Mina WOW-ande söner skulle troligtvis gråta om de fick se detta enkla spel med sin extremt primitiva grafik, men för mig, då, var det ett underverk. (En utländsk variant hette Rogue, från 1983, och går att finna här; hela spelet är – 44kb stort. En annan heter NetHack.)

För upplevelsen har egentligen lite att göra just med nivån i sig; den är alltid relativ till vad man har att jämföra med – det är just detta som t.ex gör den första kärleken så himlastormande: alltså inte objektet i sig, utan just det faktum att man aldrig varit med om något liknande.

Häri ligger också ett problem.

Jag spelar fortfarande dataspel med glädje, men aldrig med den där blandningen av förundran och entusiasm som var fallet under 80-talet, då allt var så, så… nytt! Och blir jag förbluffad så är det inte över spelet i sig, utan över att grafiken tagit ännu ett steg mot den nu skönjbara punkt, då simulering och verklighet kommer att flyta samman.

deja-vu4.jpg

Därför är det självfallet omöjligt att göra den upplevelsen igen. (Om så vore fallet skulle den inte haft den laddningen.) Men det går att bekanta sig med dess yttre former, i form av så kallad abandonware. Med det menas gamla dataprogram som tiden och skaparna lämnat bakom om sig, som hopplöst föråldrade, men som dröjer kvar på den digitala allmänningen. (Deras existens är också beroende av olika DOS-emulatorer, som den utmärkta DOSBox.)

Upptagen som jag är med olika typer av minnesfunktioner, finner jag det här lockande. Och kul. För nu kan jag igen spela sådant – Deja Vu, Loderunner, Leather Goddess of Phobos, Burger Time, The Ancient art of War och just Hack – som jag trodde var förlorat, antingen för att disketterna sedan länge dött, eller för att mitt operativsystem bara säger nejnejnej. Men abandonware-sajterna (som Abandonia, C:Dos eller The Good Old Days) visar på att det finns ett liv efter den digitala döden.