h1

Abandonware

lördag, 24 mars 2007

Bara den som spelar dataspel är en riktigt seriös datoranvändare. Som den barnsliga person jag är hade jag också lätt att förlora mig i den här världen. Det första riktiga dataspel jag prövade hette ”Hack” och gick att köra på en mainframe på Uppsala universitet, och jag minns ett antal lördagnätter då jag och Rickard och Janne gått hem från nationen, stannat till i Fysikums datasal och satt där lite på småfyllan, med de pastellfärgade slipsarna på trekvart, och spelade Hack tills det grå gryningsljuset började leta sig in genom fönstren.

rogue.jpg

Spelet var ännu en Dungeons & Dragons-variant, givetvis helt utan ljud och bestående enbart av ASCII-tecken, som rusade runt på den grönskimrande skärmen. (Två av monstren jag minns hette Rostis och Aspa-hasse, och om man manövrerade fel, meddelade datorn: ”Schmuck! Rakt in i väggen”) Mina WOW-ande söner skulle troligtvis gråta om de fick se detta enkla spel med sin extremt primitiva grafik, men för mig, då, var det ett underverk. (En utländsk variant hette Rogue, från 1983, och går att finna här; hela spelet är – 44kb stort. En annan heter NetHack.)

För upplevelsen har egentligen lite att göra just med nivån i sig; den är alltid relativ till vad man har att jämföra med – det är just detta som t.ex gör den första kärleken så himlastormande: alltså inte objektet i sig, utan just det faktum att man aldrig varit med om något liknande.

Häri ligger också ett problem.

Jag spelar fortfarande dataspel med glädje, men aldrig med den där blandningen av förundran och entusiasm som var fallet under 80-talet, då allt var så, så… nytt! Och blir jag förbluffad så är det inte över spelet i sig, utan över att grafiken tagit ännu ett steg mot den nu skönjbara punkt, då simulering och verklighet kommer att flyta samman.

deja-vu4.jpg

Därför är det självfallet omöjligt att göra den upplevelsen igen. (Om så vore fallet skulle den inte haft den laddningen.) Men det går att bekanta sig med dess yttre former, i form av så kallad abandonware. Med det menas gamla dataprogram som tiden och skaparna lämnat bakom om sig, som hopplöst föråldrade, men som dröjer kvar på den digitala allmänningen. (Deras existens är också beroende av olika DOS-emulatorer, som den utmärkta DOSBox.)

Upptagen som jag är med olika typer av minnesfunktioner, finner jag det här lockande. Och kul. För nu kan jag igen spela sådant – Deja Vu, Loderunner, Leather Goddess of Phobos, Burger Time, The Ancient art of War och just Hack – som jag trodde var förlorat, antingen för att disketterna sedan länge dött, eller för att mitt operativsystem bara säger nejnejnej. Men abandonware-sajterna (som Abandonia, C:Dos eller The Good Old Days) visar på att det finns ett liv efter den digitala döden.

Annonser

19 kommentarer

  1. En pur gissning är att Du är den enda akademiledamot som har någon form av relation till gamla dos-spel. Har jag fel? (välskriven blogg, för övrigt)


  2. Det är möjligt men ingalunda givet att så är fallet. Kollegorna i Akademien är alla nyfikna och mångsidigt begåvade människor, och det skulle inte förvåna mig om någon av dem också prövat gamla DOS-spel när det begav sig. Jag får höra mig för nästa torsdag 🙂


  3. Ledamoten av stol stol nr 15 lär tidigare ha gjort dataspel.


  4. Du måste ha hållit på med spel ganska länge. Bredvid mina Englund-böcker har jag en liten ask med spelet ”Holowcyn,Battle of the Moscow road”. Design and Development:Peter Englund står det mycket finstilt på regelhäftet. Med tanke på Ditt dokumenterade intresse för Karl XII’s fälttåg har jag tagit för givet att det inte kan vara någon namne som ligger bakom. Och då är vi ju tillbaka i den grå forntiden före DOS när det var hexagoner och papp som gällde.


  5. Ojoj, det där spelet är nog en slags raritet: har inte ens något exemplar själv! (Det har försvunnit i någon flytt, antar jag.) Jag gjorde det när jag ännu gick i gymnasiet hemma i Boden, och sedan blev det tryckt 1980 eller 81, om jag minns rätt. Spelade många typer av brädspel under den där tiden på gymnasiet, bland annat ”Diplomacy” och ”Kingmaker”, och som den nörd jag var prövade jag även ”Dungeons & Dragons” men fastnade aldrig riktigt. Tack för att du påminde mig om denna analoga period!


  6. Riktigt kul att se någon svensk som är intresserad av sånt här, dessutom som Ola sa en akademiledamot! 🙂 Det är jag som har startat och håller i abandonware sajten C:DOS Abandonware (som näms ovan). Jag hjälper gärna till om det är program med att köra de gamla spelen, bara att maila!


  7. Tack för erbjudandet om hjälp. DOS-Box med användargränssnittet Dfend tycker jag fungerar alldeles lysande – än så länge. Skall också se om jag inte har något gammalt DOS-spel som skulle kunna återvända från de döda och landa på er sajt.


  8. Måste bara tipsa om http://www.the-underdogs.info/, det största och mest utvecklade abandonwarearkivet på nätet. Allting (över 10 000 spel) är ingående kategoriserat, recenserat och kommenterat. En riktig kulturgärning!


  9. Ett komma smög sig in i länken ovan, så här ska det vara: http://www.the-underdogs.info/


  10. Hej!
    Efter att ha läst om ditt intresse för dataspel blir man nyfiken på om du har testat Paradox senaste versioner av Europa Universalis (III) eller Hearts of Iron (II).


  11. Jag köpte två exemplar av brädspelet Peter The Great, även det designat av Peter Englund, förra året. Det var ett roligt spel tyckte jag, trots att det ser lite omodernt ut och att jag förlorade det enda partiet jag har spelat. Jag har fått tag på utökningen Lesnaja också och hoppas få tillfälle att prova det snart.
    (http://www.boardgamegeek.com/game/8737, http://www.boardgamegeek.com/game/9413)


  12. 1. Nej, har inte hunnit spela EU3 ännu. Men det kommer hoppeligen tid för det.
    2. Peter the Great är uppföljaren till det andra spelet, och det gjorde jag 1980, efter ett erbjudande från ett amerikanskt brädspelsmagasin. Blev rätt ok, tycker jag. Snodde spelmotorn till det från SPI’s Thirty Years War Quad. Började också på ett spel på strategisk nivå, men slutförde det aldrig – nånstans där runt 1980-81 tappade jag intresset för sådana här spel, tror jag. Dock har jag förstått att min prototyp slutfördes av någon i USA (Miranda tror jag han heter) och att det senare kom ut som ”Drive on Moscow” eller liknande. Har aldrig sett det.


  13. Jag vann ett spel på eBay nyligen (förhoppningsvis är det på väg med post över Atlanten just nu) som heter ”On To Moscow” och är designat av Joseph Miranda och utgivet i tidningen Strategy & Tactics 1994. Det handlar om Karl XII:s fälttåg i Ryssland 1708-09. Så här ser det ut:
    http://www.boardgamegeek.com/game/8911

    Nu tittar jag i en speltidning från 1988 och där finns ett ”Drive on Moscow” ”Designer Peter Englund” med i den långa listan över spel som planeras ges ut i Strategy & Tactics ”i framtiden”. På beskrivningen ser det ut precis som ”On To Moscow”, så det är säkert det spelet du var inblandad i. Kul i så fall! Namnet ”Drive on Moscow” återanvände Miranda för ett helt annat spel 2007.


  14. Det där spelet fanns som sagt bara i en prototyp, men åkte länge runt i olika listor över kommande verk som ett slags spökskepp, helt med eget liv. (Copy & Paste antar jag.) Att det utlovades så sent som 1988 var en kul detalj!


  15. Hej Peter, har du nån absolut favorit i dataspelsdjungeln? (förutom Europa Unversalis)
    Har du aldrig funderat över att vara med i utvecklandet av ett strategispel till dator?

    Själv skulle jag gärna se spel som tar upp lite mer perifera konflikter ex. Etiopien-Eritrea på 90-talet eller inbördeskrigets Liberia – Sannerligen lockande att iträda sig rollen som halvsmart och tokig ledare över en dåligt tränad och odisciplinerad milisstyrka i galen kamp mot Charles Taylor´s regeringstrupper, eller hur?


  16. Peter. testa spelet combat mission om du har en lucka vid något tillfälle. Finns en demo på denna sida.

    Combat mission – Barbarossa to Berlin

    Är väl inte en av de mest populäraste spelen på butikshyllorna. Men värt att kika på.


  17. Vilket är ditt favoritspel?


  18. Hmm, svårt att säga. Den känsla av under som de första dataspelen – säg, ”Hack”, framkallade hos mig har som sagt aldrig överträffats. Sid Meiers ”Civilization”, i dess olika skepnader, är nog det genom tiderna bästa. Just nu spelar jag för övrigt en del ”IL-2 Sturmovik” – har till slut övergett CFS2. Och ja: jag har faktiskt prövat ”Combat Mission”, och tyckte det var oväntat bra. Och ja, givet rätt sammanhang och rätt ämne skulle det nog vara kul att vara med om att ta fram ett strategispel.


  19. Tack för svar!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: