Archive for 31 mars, 2007

h1

Länken från Saigon

lördag, 31 mars 2007

Det är sällan jag kommer hem från en resa utan något söndrigt eller rostigt i resväskan. Åtminstone om jag rört mig på historisk mark. Souvenirer som är avsedda som souvenirer fungerar inte som souvenirer; det vet vi alla. Saker man kan köpa hos en antikvitetshandlare intresserar mig heller sällan. Dels då de i regel är rysligt dyra. Dels för att de är hela: många verkar knappt använda, eller har en patina så utsökt vårdad att den knappt verkar tåla beröring.

vietnam_souv.jpg

Det trasiga och udda däremot bär sin historia i det yttre.

Jag har några små lådor med glaslock, fyllda med rostiga och vridna saker från olika resor: krukskärvor, stumpar med taggtråd från Verdun, ett österrikisk mynt från Monte Grappa, en bit DDR-mur från Berlin etc. I lådan från Vietnam ligger bland annat en del av en skål jag fann i Song My (platsen för den ökända massakern 1968), en trasig Marinkårsmedalj från Danang, en amerikansk id-bricka och dito Ronsontändare från Cu-Chi (troligtvis falska båda två), en halv stålkulebomb från Khe-Sahn samt en armlänk av det där slaget som mina farbröder bar på 60-talet.

Armlänken köpte jag på Dân Sinh-marknaden i Saigon, där en säljare hade ett bord till brädden fyllt med militär utrustning från kriget: hjälmar, uniformer, bajonetter, ficklampor, moskitnät, delar av instrument från flygplan. Under en gasmask skymtade jag något blänkande. Det var armlänken. På den satt en bricka där man kan gravera sitt namn. Men där stod inget namn. Bara tre ord. ”I love you”. Vem? Vem älskade vem? Och hur hamnade den här, på ett marknadsstånd i Saigon? Det kommer jag aldrig få veta.

Det som skiljer en historiker från, säg, en romanförfattare, är inte så mycket formen som det faktum att historikern måste kunna belägga sina påståenden. En intressant följd av detta är också att historiker bara kan hålla på med sådant som det verkligen går att finna svar på. Inte sällan måste vi ge upp, när det inte finns några källor och istället säga ”det vet vi inte” – den frasen är paradoxalt nog vårt adelsmärke. Ta detta med armlänken. När en författare av historiska romaner når fram till en sådan här olöslig gåta (eller till ett hål i källorna) då stundar hans eller hennes stora chans. I samma situation måste en historiker ofelbart göra stopp, och tiga.

Men jag kan sällan gå förbi den lilla lådan, se länken utan att än en gång tänka: Vem? Hur? Historiens innersta instans är människan.

Annonser