Gombrowicz dagbok

Jag tror att vi alla känner igen typen: begåvade personer bittra över den egna bristen på framgång, fulla av ilska, snobberi och överlägsenhet utsöndrar de en syra som de sedan njutningsfullt häller ut över allt och alla, en syra som i slutändan även kommer att upplösa dem själva. Sådan framträder Witold Gombrowicz i sina dagböcker, skrivna mellan åren 1953 och 1969.

Något skaver i mig under läsningen. Det handlar inte första hand om avundsjukan och uppblåstheten; det finns i rikt mått även i andra berömda litterära journaler, som bröderna Goncourts. Men hos Gombrowicz saknas ett element som gör deras dagbok så lockande, nämligen intresset för andra människor. Hos bröderna Goncourt är mötena med andra en viktig del av det hela, och resulterar nästan ofelbart i finpenslade porträtt eller miniatyrer. När andra personer och deras öden dyker upp hos Gombrowicz, relaterar han dem ofelbart till …sig själv.

För Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.

Ändå läser jag vidare, halvt motvilligt. Det som gör att man förlåter honom all denna grälsjuka och övermod är givetvis hans skarpa intelligens och genomskådande klarsyn. Hans karaktäristik av Rabelais är också ett självporträtt:

”Han hade överhuvudtaget inga avsikter eftersom han skrev som ett barn [som] gör ifrån sig under en buske, för att lätta på trycket. Han slog mot det som gjorde honom rasande; han bekämpade det som stod i vägen för honom; han skrev för sin egen – och andras – njutning, han skrev vad som föll honom in.”

Återkomster

Det var givetvis saxofonslingan som gjorde det. Radion var nedskruvad men jag hörde ändå att de spelade Gerry Raffertys ”Baker Street”, hans hit från 1978. (Också hans enda, för övrigt.) Låten som sådan är inte vidare märkvärdig. Tvärtom: den har i ett antal undersökningar och på ett antal sajter blivit utnämnd till en av de värsta någonsin.

Melodin är dock inte det intressanta, utan det minne den frigjorde. Kom plötsligt ihåg både var och när jag hörde den för allra första gången. Det var i lumpen just det året, under en vinterövning. Dagen hade varit lång och slitsam och till synes oändlig, men vi hade äntligen fått slå upp tälten i den 30-gradiga kylan.

Klockan var efter elva, och gruppen höll på att förbereda sig för natten. Kaminen dånade. Alla var trötta, stämningen irriterad, röstnivån hög. Så var det någon som tog fram en liten transistor, och genom spraket rattade in P3. Det första som hörde var just ”Baker street”.

Saxofonsolot ringlar nästan fysiskt påtaglig fram genom tältets skämda luft, där blöta sockar och smutsiga snödräkter hänger ned från taket. En efter en tystnar rösterna. Det är knäpptyst när de sentimentala slutraderna klingat ut, och jag vacklar ut i snön, i bara strumplästen, och tittar bort mot det varmröda ljus på himlen som bevisar att där finns en stad och ett vanligt liv.

Allt detta kom åter för mig.

Det är uppenbart att vårt minne rymmer långt mer än vi förstår. Även om mycket verkligen försvinner, spårlöst, så är en del av det vi kallar glömska inget annat än en brist på ”avtryckare”, som utlöser sedan länge begravda minnen. Och i de fallen har jag egentligen inte glömt, utan snarare glömt hur jag skall göra för att komma ihåg.

Vårt medvetande är troligtvis fyllt av minnen som på detta vis väntar på återuppståndelse. Och i de flesta fall förgäves.

Misslyckandets geometri

För den som vill lära sig något – t.ex. att skriva, att forska, att bygga ett hus eller invadera ett land – är misslyckandena i regel långt mer viktiga att lägga märke till än succéerna. Också av det enkla skälet att det är långt lättare att se vad det var som gick fel, än att utreda de exakta orsakerna till varför något blev rätt. Framgången är ofta sluten i sin egen förträfflighet, medan misslyckandet har en helt annan allmängiltighet.

Det är givetvis därför jag läser Gunnar Balgårds fina ”Detta är mitt land” med sådant intresse. Det är en biografi över en nu bortglömd diktare och författare, Helmer Grundström, död 1986. Han var något av en amfibie, levnadsmässigt och litteratursociologiskt. Både poet och prosaförfattare, bodde han tidvis i Stockholm, tidvis i Svanavattnet i Västerbottens inland, där han vuxit upp under synnerligen fattiga omständigheter. Han räknades som arbetarförfattare men sågs mest bland Klarabohemerna – till hans vänner hörde bland annat Gunnar Ekelöf; den sistnämnde skrev en stor del av ”Svanesång” under ett besök i Grundströms Västerbotten.

Sitt genombrott fick han 1939, med diktsamlingen ”Detta är mitt land”, men sedan blev det inte så mycket mer. Den stora Norrlandsroman som han gång på gång utlovade världen och sin förläggare blev aldrig av, inte heller det självbiografiska verk som Ekelöf försökte tubba honom till att skriva. Förskott kom och gick, deadlines likaså. Mycken energi spilldes på rena brödjobb, ointressanta saker gjorda med vänster hand. Han hade ett drag av bedräglighet i sin karaktär, men som ofta är fallet med sådana människor råkade han inte sällan fälla sig själv med sina skensmarta manövrar.

Till hans problem hörde att han blev så räddningslöst förälskad i själva rollen. Sent omvänt till spriten var han stundtals mer upptagen att rumla runt på krogen med Ferlin och de andra än att skriva. Med genombrottet växte också hans pretentioner på litterär storhet, men de kom snart att verka kvävande.

Att han var så hög på sitt framtida konstnärskap – inte ovanligt bland yngre manliga författare – gav honom förevändning att försumma fru och barn. Så han skilde sig, men bara för att starta en ny familj som han dock lika snart övergav; igen med hänvisning till författarskapets orubbliga krav. Paradoxen är dock att dessa i högsta grad egenskapta personliga misslyckanden så småningom kom att sätta honom ur balans, till den grad att det förlamade just det författarskap som de ursprungligen var tänkta att befrämja.

Han trodde sig välja mellan privat lycka och konstnärlig storhet, men stod i slutändan utan vare sig det ena eller det andra.

Mitt år

Tror inte på planering av liv och karriär, förutom möjligen som ett rent terapeutiskt hjälpmedel: det kan skänka en (falsk) känsla av kontroll som lugnar. För tillfället i alla fall. Satt dock igår och försökte få en överblick av de närmsta fem-sex månaderna, och då slog det mig att jag har en mental bild av året som inte överensstämmer med almanackan. Denna mentala bild ser ut ungefär så här:

Den rent grafiska formen är alltså viktig: året för mig är alltså inte en cirkel, utan en avrundat rektangulär sak; när jag tänker var jag är på året flyttas NU-et runt den här figuren. Vinkeln är alls inte betydelselös. Hösten stiger i 90 grader rakt upp: en tid som inte ger något gratis, utan alltid kräver ansträngning, medan årets tre första månader med sin nästa raka linje är mer neutrala i detta hänseende. Vi är nu inne nu på aprils behagligt sluttande plan, som framåt slutet av maj gör en radikal vändning nedåt och sedan följer sommaren som ett enda behagligt glid, som dock bryts framåt slutet av augusti och höstens långa bergsbestigning inleds på nytt.

Månadernas relativa längd är också viktig. I mina mentala almanacka tar månaderna utan R oproportionerligt stor plats, medan till exempel november och februari är närmast parenteser.

Det finns något i denna figur som påminner om när man åkte rutschkana i en park: uppklättring, tvekan på toppen, den långsamma igångsättningen, så bär det av – ooOOps – på den glatta, bångnade plåten och sedan bromsas allt in när fötterna hårt stöter i sanden, varefter man rusar runt och klättrar upp igen.

Detta är kanske inte bara en metafor. För det slår mig att detta i grund och botten är ett barns bild av året, med sommarlov, skolstart och jullov som de definierande perioderna. Jag är nu närmre min död än min födelse, men på denna punkt tänker jag fortfarande som en åtta-åring. Tänk vad mentala vanor kan sitta i.

PS om självupptagenheten

Läser (i Kykeon-upplagan av Lichtenbergs aforismer) att under 1700-talet hade begreppet hypokondri en långt bredare definition än idag, och omfattade även en till sjukdom gränsande själviakttagelse. (Apropos detta med självupptagenheten.)

Missnöjets betydelse

Syftet med denna blogg har aldrig varit och kommer aldrig vara att ge sig in i olika tillfälligt uppblossande debatter, där det redan trängs flockar med yrkestyckare, många plågade av en svårtartad åsiktsinkontinens. Men när jag denna morgon i DN läste ett nytt inlägg i den s.k. handväskdebatten kan tyvärr inte låta bli att citera en sexton år gammal text av mig själv:

”Det finns en inbyggd logik i kapitalismen och industrialismen som leder till att folk orienteras mot konsumtion, mot begär utan tillfredsställelse. Och i det förvirrade hopkok av önskningar som fyller oss springer somt ur oss själva, medan somt är inplantat utifrån, alltså sådant som vi begär bara därför att det för tillfället värderas högt av andra. Vår oförmåga att skilja på det ena och det andra gör det hela etter värre. Behov och begär förväxlas med varandra.

Låt oss dock inte bara fnysa åt detta eviga missnöje. Att det blivit så allomfattande är till del ett resultat av att det demokratiserats, att missnöjet nu är var mans egendom. Den tidiga arbetarrörelsens strider kan till viss del faktiskt tolkas som en kamp för rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott. Dock är detta missnöje faktiskt en viktig del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare.”

Hela texten, som ursprungligen ingick i min essäsamling ”Förflutenhetens landskap”, står att läsa här.

På Elizabethfriedhof

Tekniskt sett var Berlinmuren inte en mur utan två. Först en inre mur, lite tunnare och lägre, som markerade för östmedborgarna var det förbjudna området började, sedan en yttre mur, högre, tjockare – den som gick att se från väst, och den som genombröts på TV-bilderna de där underbara dagarna i november 1989. Där emellan låg spärrzonen, ”dödsremsan”, med sina hundar (600), vaktsoldater (14.000), självutlösande skjutvapen (60.000) och minor (860.000); alla på plats för hindra folk från att ta sig över till väst (3.221 personer arresterades under flyktförsök, 190 dödades).

Med tanke på hur lång muren var (155km) är det märkligt hur lite som finns kvar. Små, antikvariskt vårdade brottstycken går att se på vissa ställen, som vid Potsdamer Platz, där dess forna längdsträckning också finns markerad med hjälp av speciella gatstenar och nedsänkta metallskyltar. Hökarna vid Brandenburger Tor, som krängde löshackade delar av muren till turister, är nu borta, men i shoppen invid Riksdagen kan man nu köpa äkthetscertifierade stycken förpackade i bubbelplast: 10€ för en stor bit, 5€ för en liten.

Den som tycker att det är dyrt, eller som bara vill få en glimt av hur muren egentligen såg ut, rekommenderas ett besök på Elizabeth-kyrkogården. (Den ligger uppe vid Nordbahnhof – mittemot Berliner Mauer Gedankstätte på Bernauer Strasse – ingång på Ackerstrasse. En av de första rymningarna ägde för övrigt rum här, när folkpolisen Conrad Schumann slängde sin kpist och hoppade över taggtråden, och Peter Liebing tog den berömda bilden.)

Precis som på många andra ställen drogs murområdet fram med stor känslolöshet, för att inte säga brutalitet – här genom kyrkogården själv. Ett avklippt gravmonument markerar början på den förbjudna zonen. På den pelarprydda gravvården finns bara några av kopparbokstäverna kvar, som ett slags glömskans stenografi: ”…RE… MAI…18…9-…ET…3…MÄ…”

Strax intill, delvis dold av en häck, går det att se den första, lägre vallen, invid en uppställningsplats för bortlyfta segment av den höga muren. Bortanför den syns så den asfalterade patrullvägen, naggad av grönskan, samt de höga lyktor som belyste den minöversållade zonen, och så till sist den stora, graffititäckta muren. Området används nu som avstjälpningplats av kyrkogårdsarbetarna: där ligger bland annat en hög med sandiga, spräckta gravstenar från försvunna eller förverkade gravar – på en av dem ges den avlidne epitetet ”oförglömlig”.

Murar handlar alltid om att hejda historien, för det mesta genom att stänga något ute – Kinesiska muren, Hadrianus Limes, Hitlers Atlantvall. Berlinmuren är intressant då den ville göra samma sak genom att stänga INNE. Och den byggdes av en regim som ironiskt nog sade sig ha historien på sin sida; och som nu höll på att skapa det som skulle fullborda dess gång: socialismen. Den var ytterst uttryck för en ideologisk bankrutt som givetvis gick att ana redan i augusti 1961, då muren började byggas, men som bekräftades en gång för alla 28 år, 2 månader och 27 dagar senare, då den föll.

Många av de viktigaste monumenten var aldrig avsedda att vara monument.

Lichtenbergs schema

Den tyske fysikern och aforistikern Georg Christoph Lichtenberg (död 1799) indelar vetenskaperna i fyra grupper, utifrån i vilken mån de ger guld och/eller ära. Hans schema låter sig tillämpas på den litterära världen och dess speciella ekologi. Och det skulle isåfall kunna se ut så här (exemplen är varken heltäckande eller uttömmande):

• Sådant som ger guld och ära: Vissa romaner, viss historia (Augustprisvinnare, typ)
• Sådant som ger ära men ej guld: Poesi, noveller
• Sådant som ger guld men ej ära: Deckare
• Sådant som ger varken det ena eller det andra: Debattböcker. Och när jag tänker efter: kanske huvuddelen av allt som ges ut…

Katastrofer och anastrofer

Först efteråt förstod vi hur nära det varit. Det Kalla kriget hade två riktigt kritiska perioder: tidigt 60-tal (inte minst då Kuba-krisen), samt den första hälften av 80-talet. Men visst gick det att förstå att vi var illa ute. Jag levde ständigt med den där tanken på det kommande kriget, hade skyddsmask och överlevnadslåda i studentlägenheten, var med om regelbundna repövningar i Luleålinjen, sov nere i atombombssäkra bergrum, där det artificiella övertrycket – som skulle hålla ute radiaknedfall och nervgas – gjorde att man ständigt kände sig snuvig. (Nedan några av mina egna relikter från denna tid, inklusive skyddsmasken och den nu plundrade överlevnadslådan.)

Till slut var den där känslan av annalkande katastrof så överhängande hos mig, att jag övergav avhandlingen och universitetet och tog ett jobb i militära underrättelsetjänsten. Inte kunde jag väl sitta under det höga taket i sal C på Carolina Rediviva och läsa 1600-talspoesi, när den värld jag kände snart skulle lösas upp i eld och aska?

Men så hände det underbara. Vi ställdes inför katastrofens motsats: en anastrof. (Katastrofen är en plötslig och oförutsedd vändning nedåt, anastrofen är motsatsen.) Muren föll, Kalla kriget domnade liksom av. Den där kanonbataljonen i Luleålinjen, där jag så länge tänkt att mitt liv skulle sluta – och där jag tillochmed rekat gravplatser åt mina soldater med KrigsGravI i handen – den lades ned; ett av de bergfasta batterierna är för övrigt museum nu. Så kan det gå.

Den svenske översättaren Peter Handberg har skrivit en synnerligen personlig historia över det Kalla kriget, och den slutliga katastrof som då väntade oss alla. ”Undergångens skuggor” är ett farväl av något som aldrig hände: ett lysande verk, utsökt skriven, skickligt komponerad och rasande intelligent, i summa en på alla vis avundsvärd prestation. Den har just kommit ut, och jag recenserar den i dagens DN. Texten finns även utlagd på min hemsida.

Om inte den här boken nomineras till Augustpriset finns ingen rättvisa i världen.

Vad hände med de andra 47?

En av de saker som gör tonårstiden så miserabel är givetvis självupptagenheten: det egna jagets gränser och världen gränser sammanfaller. Det är först när vi kan återupptäcka allt runtomkring oss, se allt som inte är jag, jag, jag, som det värsta mörkret skingras. Vi är aldrig så lyckliga som när vi glömmer oss själva. Barnet kan det av sig själv, och den vuxne har en rad möjligheter att också göra det: i förälskelsen, i föräldraskapet, i det goda arbetet, i naturupplevelsen, i konsten.

Troligtvis finns här en parallell mellan samhällen och individer.

Den extrema nu-fixering som greppat vår kultur, och som bara visar tecken på att förstärkas, är på sätt och vis att likna vid tonårstidens självupptagenhet. Båda tillstånden gör ens värld långt mindre än vad den egentligen är, förhöjer trivialiteter till livsavgörande märkvärdigheter och får en att tro att urgamla erfarenheter är alldeles nya och egna. Dessutom fyller det en med en känsla av kraft som är falsk.

Vi vill gärna tro att vi är så mycket bättre än alla de som levde här före oss, när faktum är att det som främst gör oss överlägsna, är den fullständigt överlägsna kraften i våra maskiner. Vi som människor har knappast blivit ”bättre”. Snarare tvärtom. Framsteg sker alltid till ett pris, av kunskaper, av förmågor. Under medeltiden hade det tyska språket 62 ord för olika typer av luktförnimmelser. I dagens tyska finns blott 15.

På Behrenstrasse

Det omdebatterade minnesmärket över Europas mördade judar invigdes för knappa två år sedan. Placeringen mitt i hjärtat av Berlin är givetvis en del av poängen: monumentet återfinns helt nära Brandenburger Tor, bara ett stenkast från den nu begravda bunker där Hitler tog sitt liv 1945, och på den tomt där Goebbels en gång hade sin stadsvilla. (När man inledde bygget av minnesmärket 1997 stötte man snart på det två meter tjocka betongtaket till propagandaministerns privata skyddsrum. Under slutstridens sista dagar gjorde bunkern för övrigt tjänst som högkvarter för den skandinaviska SS-Divisionen Nordland.)

Jag hade nog i förväg bestämt mig för att tycka illa om detta jättelika minnemärke; kanske för att jag har svårt för all monumentalitet, inte bara för att storleken förfrämligar och skrämmer, men också för att det i alla verk av den här skalan ofta går att ana en falsk ton: som om syftet med all gapig gigantism inte bara var att överrösta motsägare, utan även att dölja eget tvivel.

Men jag hade fel. Aldrig har jag blivit så tagen av ett historiskt minnesmärke.

 

Problemet är till del att monumentet är så svårt att beskriva, och än svårare att avbilda. På papper låter det som ännu ett stycke postmodern rappakalja: 2.751 rektangulära pelare i grafitgrå betong, utställda på en 20.000 kvadratmeter stor, mjukt ondulerande yta. Och i förstone ser det bara bisarrt ut: ett hav av kantiga stenar.

Men så går jag in i det.

Den gamla typen av monument bygger på en tydlig gräns mellan betraktare och minnesmärke – här är minnet, och där är lilla du. Det här minnesmärket är dock i princip omöjligt att uppfatta utifrån: man måste förlora sig i det. Nedstigningen sker gradvis. Först når en betongblocken knappt till knäna, men marken smyger sig nedåt under ens fötter, och pelarna växer – plötsligt är man vilse, ensam. Människor skymtar visserligen hela tiden, men bara sekundsnabbt, och är lika fort borta igen.

Minnesmärket gestaltar offrens dilemma: obegripligt på håll, oöverskådligt på plats. Jag hör ett vilsegånget barn ropa förtvivlat efter sin pappa. Väl uppstigen ur monumentets betongraster, upp i aprilsolen, är det som om en del av mitt jag finns kvar där nere. När jag talar kommer rösten med en obehaglig fördröjning ut ur min mun.

På Hackescher Markt

På väg in att ordna mig en snabbmiddag på Shark Döner vid Hackescher Markt, fångas min blick av ett ljusblänk på marken. Det verkar vara några små gatstenar, kanske 15 gånger 15cm, gjorda av glänsande metall, och försedda med text. Det är så kallade ”Stolpersteine”. Jag har hört talas om dem, men aldrig sett några. På andra sidan gatan hittar jag tre till. Jag böjer mig ned och läser på en av dem: ”Här bodde Anita Bukofzer. Född 1930. Deporterad 1943. Mördad i Auschwitz.” Detta måste vara världens minsta historiska minnesmärken.

Stolpersteine är ett minnesprojekt av den tyske konstnären Gunter Demnig, som sedan starten 1992 lagt ned runt 9.000 sådana här små stenar runtom i olika tyska städer. Varje sten påminner om en enskild, namngiven människa, som en gång bebodde platsen men som blev mördad av nazisterna.

Jag finner idén utomordentligt sympatisk, inte bara för att skalan i sig känns mänsklig, utan också för att den undviker minnesmärkenas vanliga monumentalism. Det är ju så man önskar att det historiska minnet skulle fungera: inte så mycket högtidstal på speciella kultplatser, som närvaro i vardagen – här, nu.

På Bismarckstrasse

Vi vandrar i aprilsolen längs Bismarckstrasse. Över porten på 48:an (ett hus byggt 1939) svävar en nazistisk riksörn, men där hakkorset en gång satt kan man nu se den runda skylten med husnumret.

Och på ömse sidor av esplanaden står det höga, svarta gatlyktor i en underlig neoklassicistisk stil; alls inte fula, men märkligt stora, som vore de gjorda i skala 2:1. Gatlyktorna är ritade av ingen annan än Albert Speer, och detta under direkt personligt överinseende från Hitler – diktatorn hängav sig gärna åt detaljer som dessa, och då med den glöd som kännetecknar en person som ej förstått skillnaden mellan estetisk känsla (som han hade) och estetisk förmåga (som han saknade).

Och när Bismarckstrasse efter ett tag går över i Strasse des 17. Juni – döpt till minne av folkupproret i DDR 1953 – ersätts de av nya och betydligt oskönare lyktor av 60-talssnitt; detta är en rest från slutstriden i april 1945, då man rev bort gatlyktorna på båda sidor av esplanaden, så att den kunde användas som landningsbara för tunga transportplan som flög in underhåll till den avskurna staden.

Precis som Paris påminner Berlin ständigt besökaren om sitt förflutna. Samtidigt är de två städerna historiska på helt skilda vis. Paris är ett slags korallrev av minnen, där resterna av det förflutna ofta sitter i skikt på skikt, eller ihopträngda på synnerligen små ytor: ibland färdas man 1000 år på 50 meter. Och Paris bär detta historiska arv med en lätthet som ibland känns nästan kokett.

Med Berlin är det tvärtom. Den märkliga och bitvis mycket charmlösa arkitektoniska maskeradbal som är stadens centrum, har uppstått i det vacuum som kriget lämnade efter sig: staden bombades inte tillbaka till stenåldern utan istället fram till en extrem modernitet. Skuggor av försvunna ruinfält skär i form av breda schakt med glas och kvadratisk betong fram genom kvarter av krusiderligt 1800-tal: på vissa hus finns bara fasaden i Jugend eller Neoklassicism kvar, och den hänger som en mask utanpå ett på alla vis kvadratiskt funkishus. (Märk väl: här är funkisen inte ideologisk, som i Sverige, utan praktisk.)

Och de kvarvarande spåren av det nära förflutna bärs av lättförklarliga skäl utan all glädje, likt en person som ibland lyckas förtränga sitt lyte, men som gång efter annan påminns av okändas stirrande blickar. (”Men, är inte det där en nazistisk riksörn?)

Paris lever tack vare sin historia. Berlin lever trots den.