Archive for april, 2007

h1

Gombrowicz dagbok

måndag, 30 april 2007

Jag tror att vi alla känner igen typen: begåvade personer bittra över den egna bristen på framgång, fulla av ilska, snobberi och överlägsenhet utsöndrar de en syra som de sedan njutningsfullt häller ut över allt och alla, en syra som i slutändan även kommer att upplösa dem själva. Sådan framträder Witold Gombrowicz i sina dagböcker, skrivna mellan åren 1953 och 1969.

Något skaver i mig under läsningen. Det handlar inte första hand om avundsjukan och uppblåstheten; det finns i rikt mått även i andra berömda litterära journaler, som bröderna Goncourts. Men hos Gombrowicz saknas ett element som gör deras dagbok så lockande, nämligen intresset för andra människor. Hos bröderna Goncourt är mötena med andra en viktig del av det hela, och resulterar nästan ofelbart i finpenslade porträtt eller miniatyrer. När andra personer och deras öden dyker upp hos Gombrowicz, relaterar han dem ofelbart till …sig själv.

För Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.

Ändå läser jag vidare, halvt motvilligt. Det som gör att man förlåter honom all denna grälsjuka och övermod är givetvis hans skarpa intelligens och genomskådande klarsyn. Hans karaktäristik av Rabelais är också ett självporträtt:

”Han hade överhuvudtaget inga avsikter eftersom han skrev som ett barn [som] gör ifrån sig under en buske, för att lätta på trycket. Han slog mot det som gjorde honom rasande; han bekämpade det som stod i vägen för honom; han skrev för sin egen – och andras – njutning, han skrev vad som föll honom in.”

Annonser
h1

Återkomster

lördag, 28 april 2007

Det var givetvis saxofonslingan som gjorde det. Radion var nedskruvad men jag hörde ändå att de spelade Gerry Raffertys ”Baker Street”, hans hit från 1978. (Också hans enda, för övrigt.) Låten som sådan är inte vidare märkvärdig. Tvärtom: den har i ett antal undersökningar och på ett antal sajter blivit utnämnd till en av de värsta någonsin.

city_to_city.jpg

Melodin är dock inte det intressanta, utan det minne den frigjorde. Kom plötsligt ihåg både var och när jag hörde den för allra första gången. Det var i lumpen just det året, under en vinterövning. Dagen hade varit lång och slitsam och till synes oändlig, men vi hade äntligen fått slå upp tälten i den 30-gradiga kylan.

Klockan var efter elva, och gruppen höll på att förbereda sig för natten. Kaminen dånade. Alla var trötta, stämningen irriterad, röstnivån hög. Så var det någon som tog fram en liten transistor, och genom spraket rattade in P3. Det första som hörde var just ”Baker street”.

Saxofonsolot ringlar nästan fysiskt påtaglig fram genom tältets skämda luft, där blöta sockar och smutsiga snödräkter hänger ned från taket. En efter en tystnar rösterna. Det är knäpptyst när de sentimentala slutraderna klingat ut, och jag vacklar ut i snön, i bara strumplästen, och tittar bort mot det varmröda ljus på himlen som bevisar att där finns en stad och ett vanligt liv.

Allt detta kom åter för mig.

Det är uppenbart att vårt minne rymmer långt mer än vi förstår. Även om mycket verkligen försvinner, spårlöst, så är en del av det vi kallar glömska inget annat än en brist på ”avtryckare”, som utlöser sedan länge begravda minnen. Och i de fallen har jag egentligen inte glömt, utan snarare glömt hur jag skall göra för att komma ihåg.

Vårt medvetande är troligtvis fyllt av minnen som på detta vis väntar på återuppståndelse. Och i de flesta fall förgäves.

h1

Misslyckandets geometri

onsdag, 25 april 2007

För den som vill lära sig något – t.ex. att skriva, att forska, att bygga ett hus eller invadera ett land – är misslyckandena i regel långt mer viktiga att lägga märke till än succéerna. Också av det enkla skälet att det är långt lättare att se vad det var som gick fel, än att utreda de exakta orsakerna till varför något blev rätt. Framgången är ofta sluten i sin egen förträfflighet, medan misslyckandet har en helt annan allmängiltighet.

Det är givetvis därför jag läser Gunnar Balgårds fina ”Detta är mitt land” med sådant intresse. Det är en biografi över en nu bortglömd diktare och författare, Helmer Grundström, död 1986. Han var något av en amfibie, levnadsmässigt och litteratursociologiskt. Både poet och prosaförfattare, bodde han tidvis i Stockholm, tidvis i Svanavattnet i Västerbottens inland, där han vuxit upp under synnerligen fattiga omständigheter. Han räknades som arbetarförfattare men sågs mest bland Klarabohemerna – till hans vänner hörde bland annat Gunnar Ekelöf; den sistnämnde skrev en stor del av ”Svanesång” under ett besök i Grundströms Västerbotten.

Sitt genombrott fick han 1939, med diktsamlingen ”Detta är mitt land”, men sedan blev det inte så mycket mer. Den stora Norrlandsroman som han gång på gång utlovade världen och sin förläggare blev aldrig av, inte heller det självbiografiska verk som Ekelöf försökte tubba honom till att skriva. Förskott kom och gick, deadlines likaså. Mycken energi spilldes på rena brödjobb, ointressanta saker gjorda med vänster hand. Han hade ett drag av bedräglighet i sin karaktär, men som ofta är fallet med sådana människor råkade han inte sällan fälla sig själv med sina skensmarta manövrar.

Till hans problem hörde att han blev så räddningslöst förälskad i själva rollen. Sent omvänt till spriten var han stundtals mer upptagen att rumla runt på krogen med Ferlin och de andra än att skriva. Med genombrottet växte också hans pretentioner på litterär storhet, men de kom snart att verka kvävande.

Att han var så hög på sitt framtida konstnärskap – inte ovanligt bland yngre manliga författare – gav honom förevändning att försumma fru och barn. Så han skilde sig, men bara för att starta en ny familj som han dock lika snart övergav; igen med hänvisning till författarskapets orubbliga krav. Paradoxen är dock att dessa i högsta grad egenskapta personliga misslyckanden så småningom kom att sätta honom ur balans, till den grad att det förlamade just det författarskap som de ursprungligen var tänkta att befrämja.

Han trodde sig välja mellan privat lycka och konstnärlig storhet, men stod i slutändan utan vare sig det ena eller det andra.

h1

Mitt år

söndag, 22 april 2007

Tror inte på planering av liv och karriär, förutom möjligen som ett rent terapeutiskt hjälpmedel: det kan skänka en (falsk) känsla av kontroll som lugnar. För tillfället i alla fall. Satt dock igår och försökte få en överblick av de närmsta fem-sex månaderna, och då slog det mig att jag har en mental bild av året som inte överensstämmer med almanackan. Denna mentala bild ser ut ungefär så här:

mitt_aar.jpg

Den rent grafiska formen är alltså viktig: året för mig är alltså inte en cirkel, utan en avrundat rektangulär sak; när jag tänker var jag är på året flyttas NU-et runt den här figuren. Vinkeln är alls inte betydelselös. Hösten stiger i 90 grader rakt upp: en tid som inte ger något gratis, utan alltid kräver ansträngning, medan årets tre första månader med sin nästa raka linje är mer neutrala i detta hänseende. Vi är nu inne nu på aprils behagligt sluttande plan, som framåt slutet av maj gör en radikal vändning nedåt och sedan följer sommaren som ett enda behagligt glid, som dock bryts framåt slutet av augusti och höstens långa bergsbestigning inleds på nytt.

Månadernas relativa längd är också viktig. I mina mentala almanacka tar månaderna utan R oproportionerligt stor plats, medan till exempel november och februari är närmast parenteser.

Det finns något i denna figur som påminner om när man åkte rutschkana i en park: uppklättring, tvekan på toppen, den långsamma igångsättningen, så bär det av – ooOOps – på den glatta, bångnade plåten och sedan bromsas allt in när fötterna hårt stöter i sanden, varefter man rusar runt och klättrar upp igen.

Detta är kanske inte bara en metafor. För det slår mig att detta i grund och botten är ett barns bild av året, med sommarlov, skolstart och jullov som de definierande perioderna. Jag är nu närmre min död än min födelse, men på denna punkt tänker jag fortfarande som en åtta-åring. Tänk vad mentala vanor kan sitta i.

h1

PS om självupptagenheten

fredag, 20 april 2007

Läser (i Kykeon-upplagan av Lichtenbergs aforismer) att under 1700-talet hade begreppet hypokondri en långt bredare definition än idag, och omfattade även en till sjukdom gränsande själviakttagelse. (Apropos detta med självupptagenheten.)

h1

Missnöjets betydelse

torsdag, 19 april 2007

Syftet med denna blogg har aldrig varit och kommer aldrig vara att ge sig in i olika tillfälligt uppblossande debatter, där det redan trängs flockar med yrkestyckare, många plågade av en svårtartad åsiktsinkontinens. Men när jag denna morgon i DN läste ett nytt inlägg i den s.k. handväskdebatten kan tyvärr inte låta bli att citera en sexton år gammal text av mig själv:

”Det finns en inbyggd logik i kapitalismen och industrialismen som leder till att folk orienteras mot konsumtion, mot begär utan tillfredsställelse. Och i det förvirrade hopkok av önskningar som fyller oss springer somt ur oss själva, medan somt är inplantat utifrån, alltså sådant som vi begär bara därför att det för tillfället värderas högt av andra. Vår oförmåga att skilja på det ena och det andra gör det hela etter värre. Behov och begär förväxlas med varandra.

Låt oss dock inte bara fnysa åt detta eviga missnöje. Att det blivit så allomfattande är till del ett resultat av att det demokratiserats, att missnöjet nu är var mans egendom. Den tidiga arbetarrörelsens strider kan till viss del faktiskt tolkas som en kamp för rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott. Dock är detta missnöje faktiskt en viktig del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare.”

Hela texten, som ursprungligen ingick i min essäsamling ”Förflutenhetens landskap”, står att läsa här.

h1

På Elizabethfriedhof

tisdag, 17 april 2007

Tekniskt sett var Berlinmuren inte en mur utan två. Först en inre mur, lite tunnare och lägre, som markerade för östmedborgarna var det förbjudna området började, sedan en yttre mur, högre, tjockare – den som gick att se från väst, och den som genombröts på TV-bilderna de där underbara dagarna i november 1989. Där emellan låg spärrzonen, ”dödsremsan”, med sina hundar (600), vaktsoldater (14.000), självutlösande skjutvapen (60.000) och minor (860.000); alla på plats för hindra folk från att ta sig över till väst (3.221 personer arresterades under flyktförsök, 190 dödades).

Med tanke på hur lång muren var (155km) är det märkligt hur lite som finns kvar. Små, antikvariskt vårdade brottstycken går att se på vissa ställen, som vid Potsdamer Platz, där dess forna längdsträckning också finns markerad med hjälp av speciella gatstenar och nedsänkta metallskyltar. Hökarna vid Brandenburger Tor, som krängde löshackade delar av muren till turister, är nu borta, men i shoppen invid Riksdagen kan man nu köpa äkthetscertifierade stycken förpackade i bubbelplast: 10€ för en stor bit, 5€ för en liten.

schumann.jpg

Den som tycker att det är dyrt, eller som bara vill få en glimt av hur muren egentligen såg ut, rekommenderas ett besök på Elizabeth-kyrkogården. (Den ligger uppe vid Nordbahnhof – mittemot Berliner Mauer Gedankstätte på Bernauer Strasse – ingång på Ackerstrasse. En av de första rymningarna ägde för övrigt rum här, när folkpolisen Conrad Schumann slängde sin kpist och hoppade över taggtråden, och Peter Liebing tog den berömda bilden.)

muren-1.jpg

Precis som på många andra ställen drogs murområdet fram med stor känslolöshet, för att inte säga brutalitet – här genom kyrkogården själv. Ett avklippt gravmonument markerar början på den förbjudna zonen. På den pelarprydda gravvården finns bara några av kopparbokstäverna kvar, som ett slags glömskans stenografi: ”…RE… MAI…18…9-…ET…3…MÄ…”

muren-3.jpg

Strax intill, delvis dold av en häck, går det att se den första, lägre vallen, invid en uppställningsplats för bortlyfta segment av den höga muren. Bortanför den syns så den asfalterade patrullvägen, naggad av grönskan, samt de höga lyktor som belyste den minöversållade zonen, och så till sist den stora, graffititäckta muren. Området används nu som avstjälpningplats av kyrkogårdsarbetarna: där ligger bland annat en hög med sandiga, spräckta gravstenar från försvunna eller förverkade gravar – på en av dem ges den avlidne epitetet ”oförglömlig”.

muren.jpg

Murar handlar alltid om att hejda historien, för det mesta genom att stänga något ute – Kinesiska muren, Hadrianus Limes, Hitlers Atlantvall. Berlinmuren är intressant då den ville göra samma sak genom att stänga INNE. Och den byggdes av en regim som ironiskt nog sade sig ha historien på sin sida; och som nu höll på att skapa det som skulle fullborda dess gång: socialismen. Den var ytterst uttryck för en ideologisk bankrutt som givetvis gick att ana redan i augusti 1961, då muren började byggas, men som bekräftades en gång för alla 28 år, 2 månader och 27 dagar senare, då den föll.

Många av de viktigaste monumenten var aldrig avsedda att vara monument.