Archive for 3 april, 2007

h1

På Bismarckstrasse

tisdag, 3 april 2007

Vi vandrar i aprilsolen längs Bismarckstrasse. Över porten på 48:an (ett hus byggt 1939) svävar en nazistisk riksörn, men där hakkorset en gång satt kan man nu se den runda skylten med husnumret.

bismarckstrasse_1.jpg

Och på ömse sidor av esplanaden står det höga, svarta gatlyktor i en underlig neoklassicistisk stil; alls inte fula, men märkligt stora, som vore de gjorda i skala 2:1. Gatlyktorna är ritade av ingen annan än Albert Speer, och detta under direkt personligt överinseende från Hitler – diktatorn hängav sig gärna åt detaljer som dessa, och då med den glöd som kännetecknar en person som ej förstått skillnaden mellan estetisk känsla (som han hade) och estetisk förmåga (som han saknade).

bismarckstrasse_2.jpg

Och när Bismarckstrasse efter ett tag går över i Strasse des 17. Juni – döpt till minne av folkupproret i DDR 1953 – ersätts de av nya och betydligt oskönare lyktor av 60-talssnitt; detta är en rest från slutstriden i april 1945, då man rev bort gatlyktorna på båda sidor av esplanaden, så att den kunde användas som landningsbara för tunga transportplan som flög in underhåll till den avskurna staden.

Precis som Paris påminner Berlin ständigt besökaren om sitt förflutna. Samtidigt är de två städerna historiska på helt skilda vis. Paris är ett slags korallrev av minnen, där resterna av det förflutna ofta sitter i skikt på skikt, eller ihopträngda på synnerligen små ytor: ibland färdas man 1000 år på 50 meter. Och Paris bär detta historiska arv med en lätthet som ibland känns nästan kokett.

Med Berlin är det tvärtom. Den märkliga och bitvis mycket charmlösa arkitektoniska maskeradbal som är stadens centrum, har uppstått i det vacuum som kriget lämnade efter sig: staden bombades inte tillbaka till stenåldern utan istället fram till en extrem modernitet. Skuggor av försvunna ruinfält skär i form av breda schakt med glas och kvadratisk betong fram genom kvarter av krusiderligt 1800-tal: på vissa hus finns bara fasaden i Jugend eller Neoklassicism kvar, och den hänger som en mask utanpå ett på alla vis kvadratiskt funkishus. (Märk väl: här är funkisen inte ideologisk, som i Sverige, utan praktisk.)

Och de kvarvarande spåren av det nära förflutna bärs av lättförklarliga skäl utan all glädje, likt en person som ibland lyckas förtränga sitt lyte, men som gång efter annan påminns av okändas stirrande blickar. (”Men, är inte det där en nazistisk riksörn?)

Paris lever tack vare sin historia. Berlin lever trots den.