h1

På Bismarckstrasse

tisdag, 3 april 2007

Vi vandrar i aprilsolen längs Bismarckstrasse. Över porten på 48:an (ett hus byggt 1939) svävar en nazistisk riksörn, men där hakkorset en gång satt kan man nu se den runda skylten med husnumret.

bismarckstrasse_1.jpg

Och på ömse sidor av esplanaden står det höga, svarta gatlyktor i en underlig neoklassicistisk stil; alls inte fula, men märkligt stora, som vore de gjorda i skala 2:1. Gatlyktorna är ritade av ingen annan än Albert Speer, och detta under direkt personligt överinseende från Hitler – diktatorn hängav sig gärna åt detaljer som dessa, och då med den glöd som kännetecknar en person som ej förstått skillnaden mellan estetisk känsla (som han hade) och estetisk förmåga (som han saknade).

bismarckstrasse_2.jpg

Och när Bismarckstrasse efter ett tag går över i Strasse des 17. Juni – döpt till minne av folkupproret i DDR 1953 – ersätts de av nya och betydligt oskönare lyktor av 60-talssnitt; detta är en rest från slutstriden i april 1945, då man rev bort gatlyktorna på båda sidor av esplanaden, så att den kunde användas som landningsbara för tunga transportplan som flög in underhåll till den avskurna staden.

Precis som Paris påminner Berlin ständigt besökaren om sitt förflutna. Samtidigt är de två städerna historiska på helt skilda vis. Paris är ett slags korallrev av minnen, där resterna av det förflutna ofta sitter i skikt på skikt, eller ihopträngda på synnerligen små ytor: ibland färdas man 1000 år på 50 meter. Och Paris bär detta historiska arv med en lätthet som ibland känns nästan kokett.

Med Berlin är det tvärtom. Den märkliga och bitvis mycket charmlösa arkitektoniska maskeradbal som är stadens centrum, har uppstått i det vacuum som kriget lämnade efter sig: staden bombades inte tillbaka till stenåldern utan istället fram till en extrem modernitet. Skuggor av försvunna ruinfält skär i form av breda schakt med glas och kvadratisk betong fram genom kvarter av krusiderligt 1800-tal: på vissa hus finns bara fasaden i Jugend eller Neoklassicism kvar, och den hänger som en mask utanpå ett på alla vis kvadratiskt funkishus. (Märk väl: här är funkisen inte ideologisk, som i Sverige, utan praktisk.)

Och de kvarvarande spåren av det nära förflutna bärs av lättförklarliga skäl utan all glädje, likt en person som ibland lyckas förtränga sitt lyte, men som gång efter annan påminns av okändas stirrande blickar. (”Men, är inte det där en nazistisk riksörn?)

Paris lever tack vare sin historia. Berlin lever trots den.

Advertisements

10 kommentarer

  1. Jag vet inte om jag håller med dig om att Hitler inte hade estetisk förmåga. Jag har sett en del av hans tavlor och nog var han en duktig tecknare och kunde gestalta det han avbildade estetiskt. Det som slog mig när jag tittade på en av hans teckningar av ett kyrktorn, vill jag minnas att det var, att ju högre upp man kom, desto mer detaljerad blev det.

    Jag tycker att det är synd att tillfälliga berlinbesökare som du (jag bor här)fäller ett så glåmigt omdöme. Berlin lever och frodas och det med historien. Problemet blir när man stirrar sig blind på centrala Berlin och Unter den Linden med omnejd.

    Berlin är en stad som började som ett liten fiskeby och som sedan växte ihop med byarna. Därför är det att rekommendera att fara ut till de mindre bekanta stadsdelarna. En rekommendation är att åka till det illa beryktade Neukölln och besöka Comenius trädgårdar. Comenius, reformatorn som du beskriver så förnämligt och informerande i Den Oövervinnerlige. Husen från tidigare århundraden är bevarade. Comenius brödraskap finns kvar och berättar gärna, och i positivare ordalag än du gjorde i ovannämnda bok, om deras lärofader.


  2. Kanske gav det skrivna ett alltför negativt intryck, både av Berlin och av min egen bild av staden. Jag gillar verkligen staden! Men historien bär här en negativ energi. Åtminstone i mina ögon.

    Vad gäller Hitler håller jag fast vid mitt omdöme: estetisk känsla hade han, men jag tycker att han var en medioker tecknare. Vad som möjligen kan röja någon talang är just hans design: en del inredningsskisser, folkvagnens linjer, de där lyktstolparna. Världen hade varit en långt lyckligare plats om han gett sig hän åt inredningsarkitektur eller scenografi istället.


  3. Gatlyktorna är inte bara formgivna av Speer, utan det enda – sägs det – av hans verk som finns kvar, något som han hade tillfälle att reflektera över i fängelset.

    Vad Hitlers konstnärsskap beträffar kan man se ett urval ex.vis här:
    http://www.oskarschindler.com/Albums6/album.htm

    Tycker att han är klart bättre på arkitektur än landskap, och sämst på människor och djur. Och att han politiken inte var hans förstahandsval är ju känt.


  4. Självklart hade världen varit annorlunda, men lyckligare vet jag inte. Men tänk dig själv: designa futtiga möbler när man kan designa en hel värld. Din sista mening kastade åtminstone en liten förklarande ljusstråle på vilken personlighet han var.

    Jag håller med Peter Os bedömning ovan. Arkitektur var hans styrka, personportätten tveksamma. Jag läste Andy Warhols bok om 60-talet. Där tar han just upp amfetaministerna i Fabriken som var helt galna i detaljer. Han hävdar att utan amfetaminet hade de aldrig orkat vara så noggranna. Det är också därför som personer som har aspberger klarar av att ägna sig åt en sak i timmar. Vad jag med denna utvikning vill säga är, med en hobbypsykologs omdöme, att Hitlers arkitektiska teckningar tyder på ett maniskt sinnelag.

    Appropå Berlin får du komma tillbaka och överkomma de negativa energierna. Jag minns när jag åkte genom det underbara landskapet i Serbien. Jag struntade i massmord, att alla husen var lagade med tegelsten, och njöt av det kuperade lummiga landskapet. Plus att människorna som hade utmålats i media som blodtörstiga barnaätande våldtäktsmän var väldigt trevliga.


  5. Hej Peter,
    Grattis på 50-årsdagen!
    Mvh, Erik Leire


  6. 1. Gustav: de negativa energierna är redan överkomna! Och det är ingalunda sådant som skrämmer mig, tvärtom. Skam till sägandes dras jag snarare till platser med sådan utstrålning. (Detta skrivs alltså i Berlin.) Idyller intresserar mig inte, förutom mina egna.
    2. Erik: tack. Även om jag på inga vis njuter av att ha nått denna eleverade ålder…


  7. Jag vill förresten också gratulera på födelsedagen. Du har tur med berlinvädret.

    Efter att ha läst ett antal av dina böcker,samt några artiklar och hört ditt sommarprogram, har jag förstått att du inte främst dras till historiens allra ljuvaste perioder.


  8. Berlin har ju så mycket intressant i sin historia. Tänk på de konstnärer och författare, ja, ta Strindberg, som kom till den smältdegel som tydligen Berlin var vid förra sekelskiftet för att inspireras och få arbeta i större indiividualistisk frihet.
    Jag försöker tänka på detta när jag som jude kommer till Berlin, hör tyskan och ser de spår som finns kvar av storhetsvansinnet. Men det är svårt.


  9. Peter,

    Du har inte möjligtvis någon bild så man kan se hela huset från 1939 och du känner inte till mer om husets historia? Är det möjligt att huset var en del av omgestaltningen av Berlin till Germania?

    För de som vill se Berlin under de mörka åren, och detta i färg, skall se denna filmen på youtube:


  10. […] Det är en klyscha, men ändå: Berlin är en stad under ständig omvandling, med historiens olika stadier närvarande i stadsbilden; Peter Englund skrev bra om det här. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: