Archive for 7 april, 2007

h1

På Behrenstrasse

lördag, 7 april 2007

Det omdebatterade minnesmärket över Europas mördade judar invigdes för knappa två år sedan. Placeringen mitt i hjärtat av Berlin är givetvis en del av poängen: monumentet återfinns helt nära Brandenburger Tor, bara ett stenkast från den nu begravda bunker där Hitler tog sitt liv 1945, och på den tomt där Goebbels en gång hade sin stadsvilla. (När man inledde bygget av minnesmärket 1997 stötte man snart på det två meter tjocka betongtaket till propagandaministerns privata skyddsrum. Under slutstridens sista dagar gjorde bunkern för övrigt tjänst som högkvarter för den skandinaviska SS-Divisionen Nordland.)

Jag hade nog i förväg bestämt mig för att tycka illa om detta jättelika minnemärke; kanske för att jag har svårt för all monumentalitet, inte bara för att storleken förfrämligar och skrämmer, men också för att det i alla verk av den här skalan ofta går att ana en falsk ton: som om syftet med all gapig gigantism inte bara var att överrösta motsägare, utan även att dölja eget tvivel.

Men jag hade fel. Aldrig har jag blivit så tagen av ett historiskt minnesmärke.

 

holo_denkmal.jpg

Problemet är till del att monumentet är så svårt att beskriva, och än svårare att avbilda. På papper låter det som ännu ett stycke postmodern rappakalja: 2.751 rektangulära pelare i grafitgrå betong, utställda på en 20.000 kvadratmeter stor, mjukt ondulerande yta. Och i förstone ser det bara bisarrt ut: ett hav av kantiga stenar.

Men så går jag in i det.

Den gamla typen av monument bygger på en tydlig gräns mellan betraktare och minnesmärke – här är minnet, och där är lilla du. Det här minnesmärket är dock i princip omöjligt att uppfatta utifrån: man måste förlora sig i det. Nedstigningen sker gradvis. Först når en betongblocken knappt till knäna, men marken smyger sig nedåt under ens fötter, och pelarna växer – plötsligt är man vilse, ensam. Människor skymtar visserligen hela tiden, men bara sekundsnabbt, och är lika fort borta igen.

Minnesmärket gestaltar offrens dilemma: obegripligt på håll, oöverskådligt på plats. Jag hör ett vilsegånget barn ropa förtvivlat efter sin pappa. Väl uppstigen ur monumentets betongraster, upp i aprilsolen, är det som om en del av mitt jag finns kvar där nere. När jag talar kommer rösten med en obehaglig fördröjning ut ur min mun.

Annonser