h1

På Behrenstrasse

lördag, 7 april 2007

Det omdebatterade minnesmärket över Europas mördade judar invigdes för knappa två år sedan. Placeringen mitt i hjärtat av Berlin är givetvis en del av poängen: monumentet återfinns helt nära Brandenburger Tor, bara ett stenkast från den nu begravda bunker där Hitler tog sitt liv 1945, och på den tomt där Goebbels en gång hade sin stadsvilla. (När man inledde bygget av minnesmärket 1997 stötte man snart på det två meter tjocka betongtaket till propagandaministerns privata skyddsrum. Under slutstridens sista dagar gjorde bunkern för övrigt tjänst som högkvarter för den skandinaviska SS-Divisionen Nordland.)

Jag hade nog i förväg bestämt mig för att tycka illa om detta jättelika minnemärke; kanske för att jag har svårt för all monumentalitet, inte bara för att storleken förfrämligar och skrämmer, men också för att det i alla verk av den här skalan ofta går att ana en falsk ton: som om syftet med all gapig gigantism inte bara var att överrösta motsägare, utan även att dölja eget tvivel.

Men jag hade fel. Aldrig har jag blivit så tagen av ett historiskt minnesmärke.

 

holo_denkmal.jpg

Problemet är till del att monumentet är så svårt att beskriva, och än svårare att avbilda. På papper låter det som ännu ett stycke postmodern rappakalja: 2.751 rektangulära pelare i grafitgrå betong, utställda på en 20.000 kvadratmeter stor, mjukt ondulerande yta. Och i förstone ser det bara bisarrt ut: ett hav av kantiga stenar.

Men så går jag in i det.

Den gamla typen av monument bygger på en tydlig gräns mellan betraktare och minnesmärke – här är minnet, och där är lilla du. Det här minnesmärket är dock i princip omöjligt att uppfatta utifrån: man måste förlora sig i det. Nedstigningen sker gradvis. Först når en betongblocken knappt till knäna, men marken smyger sig nedåt under ens fötter, och pelarna växer – plötsligt är man vilse, ensam. Människor skymtar visserligen hela tiden, men bara sekundsnabbt, och är lika fort borta igen.

Minnesmärket gestaltar offrens dilemma: obegripligt på håll, oöverskådligt på plats. Jag hör ett vilsegånget barn ropa förtvivlat efter sin pappa. Väl uppstigen ur monumentets betongraster, upp i aprilsolen, är det som om en del av mitt jag finns kvar där nere. När jag talar kommer rösten med en obehaglig fördröjning ut ur min mun.

Advertisements

7 kommentarer

  1. Hej Peter,

    Jag ser att även du drabbats av tusenpunktssjukan. Tusental från och med 10 000 avdelas med mellanslag och därunder inte alls.

    Vänliga hälsningar

    Björn


  2. Måhända har det något gemensamt med bloggen?

    En prisad författare, tillika medlem av akademien, är ju en kulturpersonlighet som man normalt skulle betrakta på avstånd, inte alls olikt det sätt på vilket man ser en triumfbåge eller en paradgata.

    Å andra sidan, en bloggare som man kan läsa mer dagligen, och till och med interagera med, skapa sig en relation till. Det är onekligen väldigt modernt, om det är bra vet jag inte.


  3. Märkliga människor…


  4. Känner igen det du skriver. Hyste också en viss tveksamhet till detta verk. Men när vi steg in i det blev vi djupt tagna allesammans som företog resan, från äldste mannen till yngsta barnet. På något märkligt sätt dröjde effekten av dessa betongblock sig kvar i kroppen och själen hos oss alla en lång tid därefter.


  5. Har också funderat över den här grejen, och ännu inte sett den. Men tror att jag gillar den, och det du skriver gör att jag tror det än mer.

    Minnesmärken över (i det här fallet enormt) många döda är väl för svenskar en ganska obekant ”kategori”. Vi har kyrkogårdar, en murstump på Djurgården efter Estonia – och det är väl i stort sett allt?

    Tanken att i landskap eller stadslandskap göra ett märke, en påminnelse om något viktigt i människors historia är trots allt lika gammal som människan själv.
    Det svåra är att få det storslaget utan skryt, utan att det blir patetiskt eller bara obegripligt.

    När jag ser det här monumentet går mina tankar till trädgårdslabyrinter i mörk idegran, eller kanske till Minotaurens labyrint under Knossos.

    Att i landskapet manifestera våra tankar, att göra spår i det som blir kvar till efterlevande generationer och som då i sin tur sätter spår i dem.
    Den kopplingen människa-landskap är något av det mest intressanta jag vet.
    För att processen är så långsam men för att den också är just reversibel.


  6. Jag blir nyfiken på monumentet nu.

    Läste för en tid sedan din recension av ”Hjältar i det tysta”, av Eric Silver. Hittade boken på antikvariat och fick läsa om Georg Ferdinand Duckwitz – som indirekt räddade mitt liv.
    Jag skrev ett inlägg om honom i min blogg – men helst av allt skulle jag vilja ge honom en film eller ett fint monument.
    Han räddade 7000 av Danmarks 7700 judar.

    Här är en länk till mitt inlägg om du vill läsa:
    http://lenak.blogg.no/1176162776_en_modig_man_i_tredje.html

    Jag har länkat till din recension där.


  7. Monument som man kan komma nära har en förmåga att påverka mer än ett man tittar på. Jag har inte varit vid detta men väl i Washington och ”väggen” med namnen på alla amerikanska soldater som stupade i Vietnam.

    Att se alla dessa namn, kolumn för kolumn i den svarta stenen är något jag bär med mig fortfarande många år efteråt.

    När jag gick där längs de ändlösa (nåväl 63-64 000) namnen så tänkte jag samtidigt på alla de namnlösa vietnameser som förlorade sina liv.

    Enkelheten, precis som i Berlin, ger oftast bäst genomslag.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: