En av de saker som gör tonårstiden så miserabel är givetvis självupptagenheten: det egna jagets gränser och världen gränser sammanfaller. Det är först när vi kan återupptäcka allt runtomkring oss, se allt som inte är jag, jag, jag, som det värsta mörkret skingras. Vi är aldrig så lyckliga som när vi glömmer oss själva. Barnet kan det av sig själv, och den vuxne har en rad möjligheter att också göra det: i förälskelsen, i föräldraskapet, i det goda arbetet, i naturupplevelsen, i konsten.
Troligtvis finns här en parallell mellan samhällen och individer.
Den extrema nu-fixering som greppat vår kultur, och som bara visar tecken på att förstärkas, är på sätt och vis att likna vid tonårstidens självupptagenhet. Båda tillstånden gör ens värld långt mindre än vad den egentligen är, förhöjer trivialiteter till livsavgörande märkvärdigheter och får en att tro att urgamla erfarenheter är alldeles nya och egna. Dessutom fyller det en med en känsla av kraft som är falsk.
Vi vill gärna tro att vi är så mycket bättre än alla de som levde här före oss, när faktum är att det som främst gör oss överlägsna, är den fullständigt överlägsna kraften i våra maskiner. Vi som människor har knappast blivit ”bättre”. Snarare tvärtom. Framsteg sker alltid till ett pris, av kunskaper, av förmågor. Under medeltiden hade det tyska språket 62 ord för olika typer av luktförnimmelser. I dagens tyska finns blott 15.
Peter Englunds blogg 