h1

Vad hände med de andra 47?

måndag, 9 april 2007

En av de saker som gör tonårstiden så miserabel är givetvis självupptagenheten: det egna jagets gränser och världen gränser sammanfaller. Det är först när vi kan återupptäcka allt runtomkring oss, se allt som inte är jag, jag, jag, som det värsta mörkret skingras. Vi är aldrig så lyckliga som när vi glömmer oss själva. Barnet kan det av sig själv, och den vuxne har en rad möjligheter att också göra det: i förälskelsen, i föräldraskapet, i det goda arbetet, i naturupplevelsen, i konsten.

Troligtvis finns här en parallell mellan samhällen och individer.

Den extrema nu-fixering som greppat vår kultur, och som bara visar tecken på att förstärkas, är på sätt och vis att likna vid tonårstidens självupptagenhet. Båda tillstånden gör ens värld långt mindre än vad den egentligen är, förhöjer trivialiteter till livsavgörande märkvärdigheter och får en att tro att urgamla erfarenheter är alldeles nya och egna. Dessutom fyller det en med en känsla av kraft som är falsk.

Vi vill gärna tro att vi är så mycket bättre än alla de som levde här före oss, när faktum är att det som främst gör oss överlägsna, är den fullständigt överlägsna kraften i våra maskiner. Vi som människor har knappast blivit ”bättre”. Snarare tvärtom. Framsteg sker alltid till ett pris, av kunskaper, av förmågor. Under medeltiden hade det tyska språket 62 ord för olika typer av luktförnimmelser. I dagens tyska finns blott 15.

Annonser

21 kommentarer

  1. Otroligt bra inlägg, det är så härligt att läsa en äldre mans insikter och veta att bara för att man blir just äldre inte nödvändigtvis behöver bli konservativ i sitt tänkande. Och ja, fler människor borde lära sig av historien, ”nya” insikter idag kan vara tusentals år gamla. Jag önskar att mer tid fanns så jag kunde intervjua min farfar och farmor om hur de ser på livet innan de passerar till nästa.

    Och ja, ännu en gång, klockren jämförelse mellan nu-fixeringen i dagens väst-samhälle och tonårstiden. Tror du inte att det är just vad det är, att många inte vill växa upp och ta ansvar som vuxna människor bör göra?


  2. Luktens minskade roll i samhället? Idag har vi bäst före datum istället. Ett bättre samhälle det tror jag faktiskt att vi har, utan att för den skull vara bättre människor.


  3. Ja San. men skulle du skriva detsamma om vi hade gått från 62 ord för lukter till 1 enda ord? Verkligheten förenklas åt massorna dag för dag som går, på gott och ont.


  4. Den moderna tidens maskiner, ger ibland fantastiska möjligheter. Om man förstår att utnyttja dem rätt. Det har du gjort, du ger oss dina tankar, reflektioner och bilder. Du öppnar ditt eget album. Stort!
    Kanske är det ändå det som skiljer oss från medeltiden, sättet att intelligent använda maskinerna.
    Din blogg är ett lysande exempel. En skärva från då läggs bredvid ett brottstycke från nu. Och se, hur lika det är och ändå annorlunda. Claes Westerlund


  5. Det du skriver om får mig att fundera på om alla dessa som känner sig otillräckliga är en produkt av att man ska förverkliga sig själv och bli en fantastisk person i sig själv numera. Förut tror jag att människor som klev utanför sig själva och gjorde saker för andra uppfattades som bra. Ofta försöker jag göra saker som jag mår bra av, men jag mår faktiskt väldigt bra av att hjälpa andra med saker eller att göra någon annan glad. Fast det vågar jag inte rikitgt säga högt för det är inte fint idag.


  6. Jimmy

    Rimligtvis har man minst två ord för lukt eller inget ord för lukt alls, om allt luktade likadant så hade vi knappast behövt beskriva det. Vi kan fler saker idag och sätter ord på det. Brukar man inte säga att eskimåer har 18 olika ord för snö? I Nigeria har man förmodligen bara ett. Själv har jag en massa andra funktionella ord för min vardag. Hur många ord hade forntyskan för kommunikation mellan människor? Vi har prata, chatta, blogga, sms:a osv. De kunde väl på sin höjd prata och skriva brev.


  7. Har jag förstått rätt? Världen av i dag är äldre, men tänker mera tonårsaktigt än förr. Brukar man inte kalla det för regression? Men världen har väl tidigare upplevt likadana självcentrerade perioder?

    Hur som helst, det är säkert bäst att vi inte börjar längta tillbaka till någon forntida ”guldålder”. Det finns skräckexempel på det också.


  8. En sak man ibland funderar över är hur långt det hela kan gå, finns det någon gräns för hur pass nu- och jag-oriented vår kultur kan bli. Även om det ytligt sett ser ut som om detta ger oss lycka så tror jag inte för ett ögonblick att så verkligen är fallet.


  9. Hmmm… in-struts-essant, som min tonårsdotter brukar säga.


  10. San – att eskimåerna har oerhört många ord för snö (har sällan hört en så låg siffra som 18) är en faktoid.

    http://www.faktoider.nu/gronlandsk_sno.html


  11. De flesta i grupp 47 är döda. Günter Grass hänger kvar, men vem vet hur länge till? Nu surar han mest för att han inte blev förlåten för att han var med i SS.


  12. Peter

    ha ha, ja där ser man. Tror att jag läste det i någon bok av Peter Hoeg. Fast så där värst fel hade jag väl ändå inte, femton eller arton… Han kanske skrev femton, jag minns faktiskt inte.


  13. Ett sådant flöde av kommentarer till din senaste post! Det som slår mig bland dem är att Jimmy tycker att det är skönt ”att läsa en äldre mans insikter och veta att bara för att man blir just äldre inte nödvändigtvis behöver bli konservativ i sitt tänkande”. Själv är jag äldre än du, Peter, och blir lika förvånad varje gång jag inser att utifrån ungas perspektiv är jag också ”äldre”. Konstigt, för inom mig känns det inte så …


  14. Hmm, jag måste erkänna att det krävdes ett visst mått av självövervinnelse att gå med på att bli benämnd ”äldre man”, men vad kan jag säga: fyllde nyss, så det är ju onekligen sant…


  15. Blev nu lite nyfiken på de många tyska lukt-orden – vilka var de?


  16. Språk har ju rent allmänt en trist tendens att standardiseras och förenklas. Arkitekturen klev ur funkismentaliteten för nya trender, men språket fastnade sannerligen där i en konstant funktionalism enda sen den klev in i den tankegången.

    Nyanser och konstnärlighet i själva orden försvinner hela tiden när ord betraktas som meningslösa eller dubletter eller när ingen längre behöver beskriva det som ordet åsyftade enligt folk som bestämmer över våra ordlistor. Och när man plockar väck något från ordlistan, då dödar man ju verkligen ordet för all framtid.

    Att skapa eller formulera nya ord är väl idag ett tecken på extremt pretentiöst tänkande eller i värsta fall ohälsa enligt mänsklighetens normer. Man kan bara undra hur personer likt Shakespeare skulle bemötas idag om de/han försökte nyansera och utöka ordlistan. (I den mån han nu gjorde det, poängen bör dock kvarstå)

    Visst tillkommer det enorma mängder ord numera, men det är ju ord inom fackspråken eller adoptioner av invandrade slangbegrepp – inte resultatet av försök att fånga nyanser av känslor och annat underbart poetiskt. Som sagt, 62 ord för luktförnimmelser… Ett sortiment som sannerligen slår systembolagets.

    Inte så konstigt att man ofta tycker att man saknar ord för ovanliga känslor och detaljer som man konkret förnimmer, för de finns ju inte i nån ordlista (längre, om de ens gjort det någonsin).


  17. reaktion: äldre man, hi hi hi


  18. Hm… jag håller inte med. Jag anser att vi nog lever i den bästa av världar som funnits (jag är euforisk över detta faktum) någonsin i vår historia. Tänk bara på demokratins utbredelse (om än ofullkomlighet), jämställdheten och INTE MINST respekten för barn!


  19. Nu för tiden brukar människor duscha ganska ofta. Därmed är det väl rimligt att en del nyansord för olika lukter försvinner.


  20. ”People are always blaming their circumstances for what they are. I don’t believe in circumstances. The people who get on in this world are the people who get up and look for the circumstances they want, and, if they can’t find them, make them”. – George Bernard Shaw

    Skulle inte denna jag-fixering kunna vara ett fenomen med rötter i en ren självbevarelsedrift? Ungdomen är på många sätt handlingsförlamande. Identitetskriser och tyckligt outgrundad deppighet är en del av att vara ung. För mig – som troligtvis skulle falla in under katogorin självupptagen tonåring – är fixeringen ett sätt att lägga pussel. Inte för än man definerat de omständigheter som råder kring en kan man börja påverka dom och den yttre miljön.


  21. Det kan nog vara sant. Och jag tror med dig att tonårstidens självupptagenhet är en del i upptäckandet och uppfinnadet av ett nytt jag, vuxenjaget – och då också en tämligen ofrånkomlig fas; vi har alla varit där, och varit ungefär lika olyckliga i den.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: