För den som vill lära sig något – t.ex. att skriva, att forska, att bygga ett hus eller invadera ett land – är misslyckandena i regel långt mer viktiga att lägga märke till än succéerna. Också av det enkla skälet att det är långt lättare att se vad det var som gick fel, än att utreda de exakta orsakerna till varför något blev rätt. Framgången är ofta sluten i sin egen förträfflighet, medan misslyckandet har en helt annan allmängiltighet.
Det är givetvis därför jag läser Gunnar Balgårds fina ”Detta är mitt land” med sådant intresse. Det är en biografi över en nu bortglömd diktare och författare, Helmer Grundström, död 1986. Han var något av en amfibie, levnadsmässigt och litteratursociologiskt. Både poet och prosaförfattare, bodde han tidvis i Stockholm, tidvis i Svanavattnet i Västerbottens inland, där han vuxit upp under synnerligen fattiga omständigheter. Han räknades som arbetarförfattare men sågs mest bland Klarabohemerna – till hans vänner hörde bland annat Gunnar Ekelöf; den sistnämnde skrev en stor del av ”Svanesång” under ett besök i Grundströms Västerbotten.
Sitt genombrott fick han 1939, med diktsamlingen ”Detta är mitt land”, men sedan blev det inte så mycket mer. Den stora Norrlandsroman som han gång på gång utlovade världen och sin förläggare blev aldrig av, inte heller det självbiografiska verk som Ekelöf försökte tubba honom till att skriva. Förskott kom och gick, deadlines likaså. Mycken energi spilldes på rena brödjobb, ointressanta saker gjorda med vänster hand. Han hade ett drag av bedräglighet i sin karaktär, men som ofta är fallet med sådana människor råkade han inte sällan fälla sig själv med sina skensmarta manövrar.
Till hans problem hörde att han blev så räddningslöst förälskad i själva rollen. Sent omvänt till spriten var han stundtals mer upptagen att rumla runt på krogen med Ferlin och de andra än att skriva. Med genombrottet växte också hans pretentioner på litterär storhet, men de kom snart att verka kvävande.
Att han var så hög på sitt framtida konstnärskap – inte ovanligt bland yngre manliga författare – gav honom förevändning att försumma fru och barn. Så han skilde sig, men bara för att starta en ny familj som han dock lika snart övergav; igen med hänvisning till författarskapets orubbliga krav. Paradoxen är dock att dessa i högsta grad egenskapta personliga misslyckanden så småningom kom att sätta honom ur balans, till den grad att det förlamade just det författarskap som de ursprungligen var tänkta att befrämja.
Han trodde sig välja mellan privat lycka och konstnärlig storhet, men stod i slutändan utan vare sig det ena eller det andra.
Peter Englunds blogg 