h1

Misslyckandets geometri

onsdag, 25 april 2007

För den som vill lära sig något – t.ex. att skriva, att forska, att bygga ett hus eller invadera ett land – är misslyckandena i regel långt mer viktiga att lägga märke till än succéerna. Också av det enkla skälet att det är långt lättare att se vad det var som gick fel, än att utreda de exakta orsakerna till varför något blev rätt. Framgången är ofta sluten i sin egen förträfflighet, medan misslyckandet har en helt annan allmängiltighet.

Det är givetvis därför jag läser Gunnar Balgårds fina ”Detta är mitt land” med sådant intresse. Det är en biografi över en nu bortglömd diktare och författare, Helmer Grundström, död 1986. Han var något av en amfibie, levnadsmässigt och litteratursociologiskt. Både poet och prosaförfattare, bodde han tidvis i Stockholm, tidvis i Svanavattnet i Västerbottens inland, där han vuxit upp under synnerligen fattiga omständigheter. Han räknades som arbetarförfattare men sågs mest bland Klarabohemerna – till hans vänner hörde bland annat Gunnar Ekelöf; den sistnämnde skrev en stor del av ”Svanesång” under ett besök i Grundströms Västerbotten.

Sitt genombrott fick han 1939, med diktsamlingen ”Detta är mitt land”, men sedan blev det inte så mycket mer. Den stora Norrlandsroman som han gång på gång utlovade världen och sin förläggare blev aldrig av, inte heller det självbiografiska verk som Ekelöf försökte tubba honom till att skriva. Förskott kom och gick, deadlines likaså. Mycken energi spilldes på rena brödjobb, ointressanta saker gjorda med vänster hand. Han hade ett drag av bedräglighet i sin karaktär, men som ofta är fallet med sådana människor råkade han inte sällan fälla sig själv med sina skensmarta manövrar.

Till hans problem hörde att han blev så räddningslöst förälskad i själva rollen. Sent omvänt till spriten var han stundtals mer upptagen att rumla runt på krogen med Ferlin och de andra än att skriva. Med genombrottet växte också hans pretentioner på litterär storhet, men de kom snart att verka kvävande.

Att han var så hög på sitt framtida konstnärskap – inte ovanligt bland yngre manliga författare – gav honom förevändning att försumma fru och barn. Så han skilde sig, men bara för att starta en ny familj som han dock lika snart övergav; igen med hänvisning till författarskapets orubbliga krav. Paradoxen är dock att dessa i högsta grad egenskapta personliga misslyckanden så småningom kom att sätta honom ur balans, till den grad att det förlamade just det författarskap som de ursprungligen var tänkta att befrämja.

Han trodde sig välja mellan privat lycka och konstnärlig storhet, men stod i slutändan utan vare sig det ena eller det andra.

Annonser

15 kommentarer

  1. Har du läst Paul Austers självbiografi om misslyckandet? Den heter ‘Hand to mouth’, den handlar om hur desperat man kan bli av upprepade misslyckanden och hur man ofta tar fel beslut när man är just desperat.


  2. Tror det. Det är väl där han bland annat uppfinner ett basebollspel, och allt bara går åt skogen?


  3. Litteraturen lever i det stora såväl som i det lilla perspektivet tycker jag. Bara den får växa fram på visst avstånd från det dagliga jäktet och journalistiken. Litteratur som ett kall snarare än poängbedömning om ett maratonlopp är mer sevärt än ett sprinterlopp. Jag har en ålderstigen syn på litteratur där en eventuell publik inte existerar förrän det redan är för sent.


  4. Just det, den med basebollspelet. Det finns en ”scen” i boken där Auster ska presentera spelet för någon spelbolagschef. Han har satt allt sitt hopp till det där spelet, till det där mötet – så vill spelbolagschefen inte ens skaka hand med honom och Auster vet att han just då i den stunden når botten.

    Själv har jag en dragning åt att romantisera kring mina misslyckanden. Tid passerar och plötsligt dyker minnet av ett misslyckande upp, fast nu med ett vackert skimmer av lidande och sårbarhet.


  5. Mina egna misslyckanden försöker jag alltid begrava i tysthet. När jag fick mitt refuseringsbrev från Bonniers – det gällde min första bok, ”Poltava” – minns jag hur jag sammanbitet gick ut från Historicum, förbi Carolina, upp mot slottet, och att jag rev brevet i små, små, små bitar, som jag sedan strödde ut här och var under min långa, ensamma promenad. Tror att det var höst. Jag nämnde inte det där brevet för en levande själ, inte ens min fru.


  6. Mina egna refuseringar har jag noggrannt arkiverat, i hyllan liksom i huvudet, för att ev. tas fram vid behov. Så långsint är uppenbarligen inte du, med tanke på att du lät dem ge ut Silvermasken.


  7. Till mina goda egenskaper hör nog att jag glömmer nästan ingenting, samtidigt som jag förlåter nästan allt – åtminstone om nog vatten får flyta under broarna. Långsinthet har jag liksom inte energi till. Eller tid heller, för den delen.


  8. Fast långsintheten har sin plats precis som hämnden.


  9. Ska jag vara ärlig så finns det en sak jag inte håller med Harold Bloom om, att varje skribent med självaktning aldrig får erkänna sin överman. Men det kanske beror på att jag ser mig själv som läsare och inte författare. Litteratur är för mig något överindividuellt, det vill säga: det är snarare litteraturen som söker författaren än motsatsen där
    såväl eftergifter åt publiken som epigoni är en styggelse för en oetablerad skribent som inte håller en jämn nivå och kan lägga ut texten eller skriver för brödfödan. Om Baudelaire var min ledstjärna skulle jag hellre förbli opublicerad och bortglömd
    än ge upphov till att det sublima eller klarheten mångfaldigas. Det är inte precis ditt problem. Redan Poltava var mästerligt skriven.


  10. Men kanske misslyckanden för vissa leder till en förlamning, att man inte vågar ett nytt försök, självförtroendet går i botten och man pallar helt enkelt inte trycket. Istället gräver man ner sig i självömkan – ”det missförstådda geniet” – eller försöker förtränga det obehagliga tillkortakommandet med olika mer eller mindre lyckade undanmanövrar, supa, socialt umgänge med tillhörande skrävel, shopping och överkonsumtion, undanflykter och tusen andra vägar bort från det man inte vill se.
    Ett annat alternativ efter ett misslyckande är att lära sig leva ett helt och fullt liv utan att lyckas skriva en bok och få den utgiven eller vad det nu kan handla om.


  11. Känner man sig misslyckad varje gång man misslyckas? Eller kan man ändå känna sig värdig och ta nya tag? Det kanske inte var så viktigt ändå att kunna, att göra just det som man hade så stora förväntningar på!
    Det finns ju så mycket annat livet har att erbjuda!

    Är det ren otur ibland när man misslyckas? Eller var det enbart meningen, för att man just ska få en erfarenhet för att bli starkare i sig själv?

    Misslyckanden är väl en del av livet, antar jag. Man kanske måste misslyckas för att lyckas?


  12. Köpte ”Brev från nollpunkten” igår. Läste första kapitlet, skitbra som vanligt. Tack för all bra läsning!


  13. Hejsan
    Vad lyssnar en typisk medlem i Svenska Akademien på för sorts musik? Man får ju lätt för sig att det enbart skulle vara klassisk musik. Rätta mig.


  14. En följdfråga om refuseringsbrevet från Bonniers:
    Gjorde du några större förändringar sedan eller avfärdade Bonniers ”samma” manus som godtogs av Atlantis? Var det förresten ett standardiserat refuseringsbrev?

    Ännu ett spektakulärt exempel på hur fel förlag kan välja, åtminstone ibland. Jag antar att någon lektör på Bonniers fick problem med nattsömnen en tid.

    U.J.


  15. Refuseringsmeddelandet var nog inte av standardkaraktär, utan kommenterade innehållet. Jag kan ännu citera fraser ur minnet. (Senare har jag mött personen som undertecknat brevet, och vi diskuterade det med visst intresse.) Jag ändrade inget, för en tid efteråt hörde Atlantis av sig och var intresserade. Märk väl: även Atlantis lektör hade rekommenderat avslag, men förläggaren, Kjell Peterson, bestämde sig för annat. Vilket var tur för mig. För jag var vid det laget rätt trött på hela projektet, och risken är att det bara hamnat i den där berömda skrivbordslådan, och jag själv återvänt till underrättelsetjänstens besynnerliga men alls inte ointressanta skuggvärld. Så kan det gå.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: