Återkomster

Det var givetvis saxofonslingan som gjorde det. Radion var nedskruvad men jag hörde ändå att de spelade Gerry Raffertys ”Baker Street”, hans hit från 1978. (Också hans enda, för övrigt.) Låten som sådan är inte vidare märkvärdig. Tvärtom: den har i ett antal undersökningar och på ett antal sajter blivit utnämnd till en av de värsta någonsin.

Melodin är dock inte det intressanta, utan det minne den frigjorde. Kom plötsligt ihåg både var och när jag hörde den för allra första gången. Det var i lumpen just det året, under en vinterövning. Dagen hade varit lång och slitsam och till synes oändlig, men vi hade äntligen fått slå upp tälten i den 30-gradiga kylan.

Klockan var efter elva, och gruppen höll på att förbereda sig för natten. Kaminen dånade. Alla var trötta, stämningen irriterad, röstnivån hög. Så var det någon som tog fram en liten transistor, och genom spraket rattade in P3. Det första som hörde var just ”Baker street”.

Saxofonsolot ringlar nästan fysiskt påtaglig fram genom tältets skämda luft, där blöta sockar och smutsiga snödräkter hänger ned från taket. En efter en tystnar rösterna. Det är knäpptyst när de sentimentala slutraderna klingat ut, och jag vacklar ut i snön, i bara strumplästen, och tittar bort mot det varmröda ljus på himlen som bevisar att där finns en stad och ett vanligt liv.

Allt detta kom åter för mig.

Det är uppenbart att vårt minne rymmer långt mer än vi förstår. Även om mycket verkligen försvinner, spårlöst, så är en del av det vi kallar glömska inget annat än en brist på ”avtryckare”, som utlöser sedan länge begravda minnen. Och i de fallen har jag egentligen inte glömt, utan snarare glömt hur jag skall göra för att komma ihåg.

Vårt medvetande är troligtvis fyllt av minnen som på detta vis väntar på återuppståndelse. Och i de flesta fall förgäves.