Återkomster
lördag, 28 april 2007Det var givetvis saxofonslingan som gjorde det. Radion var nedskruvad men jag hörde ändå att de spelade Gerry Raffertys ”Baker Street”, hans hit från 1978. (Också hans enda, för övrigt.) Låten som sådan är inte vidare märkvärdig. Tvärtom: den har i ett antal undersökningar och på ett antal sajter blivit utnämnd till en av de värsta någonsin.
Melodin är dock inte det intressanta, utan det minne den frigjorde. Kom plötsligt ihåg både var och när jag hörde den för allra första gången. Det var i lumpen just det året, under en vinterövning. Dagen hade varit lång och slitsam och till synes oändlig, men vi hade äntligen fått slå upp tälten i den 30-gradiga kylan.
Klockan var efter elva, och gruppen höll på att förbereda sig för natten. Kaminen dånade. Alla var trötta, stämningen irriterad, röstnivån hög. Så var det någon som tog fram en liten transistor, och genom spraket rattade in P3. Det första som hörde var just ”Baker street”.
Saxofonsolot ringlar nästan fysiskt påtaglig fram genom tältets skämda luft, där blöta sockar och smutsiga snödräkter hänger ned från taket. En efter en tystnar rösterna. Det är knäpptyst när de sentimentala slutraderna klingat ut, och jag vacklar ut i snön, i bara strumplästen, och tittar bort mot det varmröda ljus på himlen som bevisar att där finns en stad och ett vanligt liv.
Allt detta kom åter för mig.
Det är uppenbart att vårt minne rymmer långt mer än vi förstår. Även om mycket verkligen försvinner, spårlöst, så är en del av det vi kallar glömska inget annat än en brist på ”avtryckare”, som utlöser sedan länge begravda minnen. Och i de fallen har jag egentligen inte glömt, utan snarare glömt hur jag skall göra för att komma ihåg.
Vårt medvetande är troligtvis fyllt av minnen som på detta vis väntar på återuppståndelse. Och i de flesta fall förgäves.
Peter Englunds blogg 
Oj då, Baker Street som är en av mina favoritlåtar från 70-talet. Kanske stämmer det att det var Garry Raffertys enda riktiga hit, däremot tvivlar jag på att den skulle anses som en av tidernas värsta. Listan du hänvisar till rankar den ju som nummer 12 av 150 bästa.
Hmm, ja det gör den… Miss av mig! Lovar dock: den har i flera instanser utnämnts till en av världens värsta (SÅ dålig tycker jag inte heller alls att den är.) Googla får du se! Poängen är dock inte hur bra/dålig den är, utan dess funktion, för mig, i det enskilda fallet, som avtryckare för ett sedan länge nedsjunket minne.
Inom psykologin kallar man det retrieval cues. Allt man minns lagras i hjärnan i sin kontext, och kontexten kan hjälpa en att minnas det faktiska minnet. Hjärnan är en besynnerlig sak.
Nej, jag – om jag nu kopplar ihop namnet med rätt melodi i mitt virriga mentala arkiv, tycker inte heller att den platsar över DeSämstaLåtarnaEver. Absolut inte.
Däremot har jag absolut noll och ingen koll på Garyvadhannuhette.
Däremot funderar jag en del på det där med minne.
Mitt minne är fläckvis en smula opålitligt. Det är en ”skada” efter min period som sjuk, jag var en av människorna i kolumnen ”utbrända” under ungefär tre års tid…
…men allt är ju relativt.
Jag arbetar som personlig assistent, och min brukare har en hel del kognitiva handikapp, det hör samman med hans MS-diagnos, och där kan vi snacka dåligt minne.
Från mitt perspektiv sett kan det ju vara (oerhört) frustrerande, irriterande eller i bästa fall dråpligt, men vänder man på det så … Huvva, så hemskt.
Han minns inte vad han sa för tio minuter sedan, han minns inte vad han åt till lunch igår, idag eller i förrgår. Han känner inte igen människor och han hittar inte själv att ta sig från punkt A till punkt B.
Håller man upp en bild föreställande mig för honom vet han inte vem människan på bilden är.
Vilket fruktansvärt öde…
Minnen sätts igång av musik och kanske ännu mer av dofter, därom vittna många, på ett sätt som vi inte kan kontrollera fastän vi ibland skulle vilja. För visst är vi många som via en doft eller en musikslinga har kastats rakt in i en scen, som den du beskriver Peter, eller en känsla. Doften av Riff (jag hammar i trädgården med lekkamrat Ernst, vad gjorde vi i buskarna, nåja, vi var bara 4 år) eller slingan från ”Love, love me do” och jag dans-vankar fram och tillbaka på hippa med en annan ung man, då vackrast i världen. Dessa under-lager, icke-verbala känslominnen. Ljuvt och starkt.
Musik och dofter är nycklar som likt Prousts madleinekakor (nå, de måste också ha doftat) öppnar till sådan vi sedan länge gömt i hjärnans vindlingar. Några toner, ett riff, en rad i en sång – och plötsligt kommer alla andra förnimmelser från något givet tillfälle upp.
Med finske sedan länge bortgångne sångaren (och guldmedaljören i spjut i London 1948!) Tapio Rautavaara och hans ”Juokse sinä humma” förflyttas hjag med en gång mer än 40 år tillbaka i tiden, till min mormors kök, medan någon fånig discolåt från tidigt sjuttiotal för mig till angstfulla tonårsminnen av skoldanser och olyckliga förälskelser. Allt komplett med bilder och dofter.
Otis
Köpte nyligen en CD till dottern, hon är snart 2 år, med barnvisor. Jag spelade den i bilen på väg hem och får bl a hör ”Trollmors vaggvisa” sjungas. Helt plötsligt är det som jag, mentalt förflyttas, tillbaka till barndomen. Min Mor brukade sjunga denna vaggvisa för mig.Den trygghet som jag kände som barn kommer tillbaka. Efter denna lilla stund av hågkomst så undrar jag oroligt om min dotter kommer att, när hon blivit vuxen, kännt samma trygghet och lyckliga barndom som jag hade.
Att hon i skrivandets stund håller på att klättra och kliva på bord och stolar,med stor risk att falla ned och slå sig understryker kanske min rädsla.
Hej Peter
Kul att du också minns Baker Street. Själv hörde jag den första gången när jag var i London på tågluff. Och det är ju saxslingan som gör den minnesvärd.
Men anledningen till att jag hittade ditt inlägg om låten var att jag sökte andra sätt att komma i kontakt med dig. Vi har ju haft mailkontakt och kommit överens om att göra en intervju för Kattliv. Under de senaste veckorna har jag skickat ett par mail med förslag på datum som skulle passa mig men du har inte sett/hunnit svara på mailen. Jag har alltså en intervju i Stockholm bokad den 7 juni kl.13.00 och skulle kunna träffa dig senare samma dag eller på förmiddagen den 8 juni.
Tacksam för svar till mitt info@kattliv.com
”Baker Street” sänder på ett förvånansvärt liknande sätt även mig tillbaka till militärtjänsten. Vinterövningar i Arvidsjaur 1992. Låten spelades flitigt i min Walkman, en oldie redan då. Blixtsnabbt återkallas doften av lysfotogen i tältet, temperaturgradienten mellan iskall sträv tältduk och strålningsvärmen från kaminen. Vilotiden är knapp i fält. Snabbt ned i sovsäcken, hypnagoga myoklonier följs av tung sömn.
Väcks till utepost. Jägarsoldaten blickar ut i stjärnklar norrländsk vinternatt. I fjärran ses en ensam ljuskälla vid EA Lindqvists sågverk – en representant, och den enda, för civilisationen.
Och du har så rätt, det är just saxofonsolot som triggar.